Det enda nödvändiga

Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren, världen och de som bor i den. Ty han har grundlagt den på haven, och givit den fäste på strömmande vatten (Ps. 24:1–2).

Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemen­samt (Apg. 4:32). Så inleds Apostlagär­ningarnas sammanfattning av vad som kännetecknade den första kristna för­samlingen. Det står också att alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betal­ningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut och var och en efter hans behov.

Detta har vissa tolkat som att den kristna urförsamlingen var världens första kommunistiska gemenskap. Alla ägde allt och inget och den styrdes av en grupp ledare som hade alla makt.
Men då har man grundligt missför­stått allting.

För det första gav medlemmarna av ge­menskapen frivilligt av sin egen egen­dom till gemensamt bruk. Man tog inte något från Pontius Pilatus eller de för­näma översteprästfamiljerna.

För det andra som var det inte så att alla vid ett tillfälle gav allt de ägde till församlingen. Utan man sålde av delar av vad man ägde, det som var nödvän­digt för att de fattiga skulle få vad de behövde.

Men den stora skillnaden är att här har vi en gemenskap skapad av Gud, fylld av Guds liv, sanning och kärlek. En församling skapad direkt av den He­lige Ande som var speciell i kyrkans historia.

Den första pingstdagen utgöts Anden över Jesu vänner, man började tala språk från jordens alla hörn som man inte kunde. Petrus, den främste i apost­laskaran predikade i Anden Guds egna ord till judar från imperiets alla hörn om hur Gud i Jesus Kristus nu uppfyllt sitt löfte att frälsa oss människor från synd, död och djävul en gång för alla. Det Nya förbundet var grundat. Dess första gemenskap leddes direkt av de tolv män Gud själv utsett: Jesu apostlar, de tolv stamfäderna i det nya förbun­dets gudsfolk.

Det nya förbundets folk skapas nu di­rekt och synligt av Herren. Genom pro­fetisk förkunnelse understödd av under och tecken av tolv män vars vittnesbörd skulle bli grunden för kyrkans tro och liv i alla tider. I detta nya Guds folk som framträder som Guds Andes direkta skapelse fanns i denna första tid ingen inbördes rivalitet eller misstro. Man var en odelad harmonisk kropp med ett odelat hjärta. Guds Andes kraft lät blodet av nåd, sanning och kärlek pul­sera de kristna emellan. Här betraktade man allt man ägde så som tillhörande Gud. Och Gud själv fördelade överflö­det åt medlemmarna i gemenskapen genom apostlarna. Dessa Guds repre­sentanter inför vars fötter man överläm­nade Guds egendom till Gud för fördel­ning. Detta för att det inte skulle finnas behövande och fattiga samtidigt som andra levde i överflöd. Girigheten hade anden drivit ut. Oro för att själv bli fat­tig kände man inte. För man visste med trons visshet att man hade det enda nödvändiga: Frid och total gemenskap med Gud.

I denna det Nya förbundets första för­samling på jorden kan man ana hur det skall bli en dag i himmelen. Då skall Guds församling församlas i den Heliga staden där Gud själv bor bland sina he­liga. Den stad vars portar bär namnen på de tolv apostlarna.

Men så tågade Guds församling ut i vardagen och i världen och Guds Ande börjande verka mer fördolt.

Guds kraft fanns där, men mindre märkbart för blotta ögat. Det kan jäm­föras med att Jesus fick göra många kraftfulla tecken i början av sin verk­samhet, men avslutade sitt liv på jor­den, kraftlös, utan makt och till sist dödad på ett kors. När Jesu följeslagare konfronterades med mästarens svaghet och fiendens kraft blev de rädda. När Gud tillåter fiender härja och synden vara märkbar bland sina barn på jorden blir Guds församling ett vittnesbörd, inte om Guds härlighet, utan om hur svaga vi är och hur mycket vi behöver Guds förlåtelse för att vi inte räknar med honom. När uppgifterna jag skall sköta här på jorden blir många och stressande kan bibelläsning och bön för­summas för jag tycker annat är vikti­gare. Så glömmer jag vad som är det en­da nödvändiga.

Det enda verkligt nödvändiga, det är att ha frid med Gud och leva i hans gemen­skap. Man kan tycka att det finns så mycket annat nödvändigt jag skall göra dygnets alla timmar. Men vad skall detta andra tjäna till? Hur skall det få en mening för mig och för andra?

Varför tar jag hand om de mina, var­för studerar jag, varför arbetar jag, var­för finns jag till? Gud ger mening åt detta. För han är upphov till allt. Han gör så att allt som har med mig att göra, blir till välsignelse både för mig och för andra. Om jag nu inte drar mig undan därför att jag inte vill ha med Gud göra. Då blir allt mörker, och till sist en evig pina över att ha förlorat allt eftersom jag levt i uppror mot honom som gett mig allt. Det är meningslöst i ordets djupaste bemärkelse. För Gud som ger tillvaron dess mening har skapat mig för att jag skall leva med honom, nu och alltid.

Frågor om livets mening kan ibland kännas viktiga, ibland mindre viktiga. Ofta kan frågan tränga sig på då jag är färdig med mitt projekt, har tagit min examen, haft min sköna semester, av­slutat mitt yrkesverksamma liv och gått i pension. Vartill skall det tjäna som jag gjort och upplevt? Gud som har gjort mig, han vet det. Han kanske inte säger det till mig så där konkret. Men för mig räcker det att veta att Gud vet. För Gud är Gud. Det enda viktiga att ha frid med Gud för att Gud är Gud! Den Yttersta meningen är att leva med Honom som ger allt en mening.

Patrik Toräng
Pastor i S:t Markus i Lund

Vårt Kansli

Kansliet: 031-51 42 47
(bäst dagtid ti-fr)
Jakob Okkels: 076-236 52 24
Pg 11 36 63-9, bg 5210-8131
Mer info på kontaktsidan

Kontaktpersoner

Roland Gustafsson, biskop:
076-165 15 59
Bengt Birgersson, provinssekreterare:
070-777 26 09

Sök på webbplatsen