Missionsprovinsen

Den 16 mars beslutade domkapitlet i Göteborg med biskop Carl-Axel Aurelius som ordförande att frånta Provinssekreterare Bengt Birgersson rätten at utöva ämbetet i Svenska kyrkan.

Anledningen är Bengt Birgerssons "djupa engagemang" i Missionsprovinsen. Bengt Birgersson kommer inte att överklaga beslutet; han har istället valt att skriva ett öppet brev till domkapitlets ordförande för att bemöta de synpunkter, domkapitlet anför i sitt beslut.

Ärendet påbörjades tidigt i år, då Göteborgs domkapitel inledde en granskning av Bengt Birgersson.

Guds ord bär inte bojor.

- öppet brev till biskopen i Göteborg, TD docenten Carl-Axel Aurelius, ordförande i Domkapitlet i Göteborg

Göteborg 2006-07-12

Biskop Carl-Axel!

Med förundran har jag tagit del av det beslut som Du och Domkapitlet med anled­ning av mitt arbete för Missionsprovinsen fattat, när Ni 2006-03-16 beslutade att frånta mig rätten att utöva prästäm­betet i Svenska kyrkan. Både sättet att behandla mitt ärende och det beslut, som tagits förundrar, även om det inte överraskar.

Av tre skäl skriver jag detta öppna brev till Dig. Istället för att överklaga Domka­pit­lets beslut hos Svenska kyrkans Överklagandenämnd, hos vilken det är meningslöst att klaga (se ne­dan), så vill jag offentliggöra min reaktion på det domkapitelsbeslut, vid vilket du har hållit i klub­ban. Du har, för det andra, som biskop avvisat samtal med mig, därför väljer jag att of­fent­lig­göra några tankar och synpunkter. Det finns, för det tredje, några principiellt viktiga perspek­tiv och frågeställningar, som Ditt och Domkapitlets be­slut aktualiserar.

Domkapitlets behandling och beslut

Tillsammans med en rad präster och lekmän i Svenska kyrka har jag deltagit i arbetet för Mis­sionsprovinsen. I början av december fick jag del av Domkapitlets beslut om att prö­va min rätt att vara präst i Svenska kyrkan. Jag gavs tillfälle att försvara mitt handlande, vilket jag utför­ligt har gjort. Jag har öppet och noggrant redogjort för skälen till mitt deltagande i detta arbete. Jag har redovisat den grundläggande nöd jag upplever för den situation, som idag råder i Svens­ka kyrkan. Den som läser mitt svar kan se, att hela min innersta driv­kraft handlar om att nå män­nis­kor i vårt land med det sanna evangeliet, vars åter­upp­täckt är reforma­tionens stora gåva till vår kyrka.

Behandlingen av mitt svar kan jag inte uppfatta som annat än uttryck för okun­nighet eller för likgiltig nonchalans. Dom­­kapitlet bemö­ter inget av de argument eller de skäl jag anför till försvar för mitt hand­lande och det förklarar inte varför det skulle vara ett felaktigt handlande. Det finns ett ut­tryck i Dom­ka­pit­lets beslut, som förundrar mig: ”Oavsett vad Bengt Birgers­son har anfört …” Hur kan Domkapitlet, som skall tillämpa kyrkorätt bland stiftets präs­ter och för­samlingar, handha ett ärende på detta sätt? Varför avvisar inte Domkapitlet min argu­mentation på sakliga grun­der innan man fattar ett så drastiskt beslut med så vittgående konsekvenser – principiellt, per­son­ligen och praktiskt för den som man utövar tillsyn över?

På vilken grund kan ett så avgörande beslut fattas?

Domkapitlet anför som grundläggande skäl till att frånta mig rätten att utöva vignings­tjäns­ten i Svenska kyrkan mitt ”djupa engagemang för Missionsprovinsen”. Här finns några frå­gor.

Först kan man ju undra över hur Domkapitlet haft möjlighet att mäta ”djupet” av mitt engagemang i förhållande till alla de andra som deltagit i samma arbete!? Vilken sorts ”mätsticka” har Domkapitlet använt för att särskilja mitt särskilt ”djupa enga­ge­mang” från andra prästers, som står under Göteborgs domkapitel?

Jag har redovisat varför jag med utgångspunkt i Guds ord och vår kyrkas be­kän­­nelse kan ha ett gott samvete för det jag tänker och gjort. Det är svårt att veta om Dom­ka­pitlet har några invändningar mot detta eller inte. Däremot hävdar Domkapitlet att jag har brutit mot Kyrkoordningen genom att jag har brutit mot mitt prästvignings­löfte – och att jag då dju­past sett har handlat mot Kyrkans Herre. Men menar Du att Kyrkans Herre på do­mens dag kom­mer att sitta med Kyrkoordningen i knä och döma oss efter den, även när den inte har Guds ord på sin sida? Inser Du inte, att Kyr­koord­ningen har kom­mit i strid med Guds Ord och vår kyrkas bekännelse? Dessa frågor är oerhört vikti­ga, eftersom den, som fälls på den yttersta dagen, förkastas!

Missionsprovinsen - en annan kyrka?

Domkapitlet hänvisar i sitt svar till mig att Svenska kyrkans Överklagandenämnd fastställt att Mis­sionsprovinsen är att betrakta som ett annat trossamfund. Alla företrä­dare för Missions­provin­sen har med all kraft hävdat att man önskar vara en del i Svens­ka kyrkan. Missionsprovinsen avviker inte vad gäller lärogrund från det som är fastställt i § 1 i Kyrkoordning 2000.

Överklagandenämnden har grundat sin ståndpunkt på – efter hörande av Bis­kopsmötet – att biskopsvigningen i Missionsprovinsen har gjort Missionsprovinsen till ett tros­samfund utanför Svenska kyrkan. Men min fråga till Dig, som är väl bevandrad i reforma­to­risk teologi och bekännelse, är: Inte är väl biskopen ett kyrkotecken och inte är väl en biskopsvigning kyr­koskapande enligt vår kyrkas bekännelse? Är det inte Guds ords förkunnelse och sakramen­tens förvaltande som skapar kyrka? Men det som skapar kyrka skapar väl inte fördenskull nödvändigtvis en annan kyrka?

En lång rad fria organisationer i Svenska kyrkan ordnar ”egna” gudstjänster med Guds ords förkunnelse och sakramentens förvaltande och insätter även Ordets tjänare (predikan­ter). Hur kan dessa få fortsätta med detta, medan det mot företrädare för Missionsprovinsen vidtas så drastiska åtgärder?

F.ö. finns det i Sverige några klara regler för vad som gäller som ett trossam­fund. Och dessa uppfyller vi inte.

Missionsprovinsen – en nödvändig nödlösning

Om det i Svenska kyrkans ledning hade funnits en vilja till lösning av den svåra kon­flikt, ur vilken Missionsprovinsen sökt en väg, så hade det säkert funnits flera olika möjligheter. En hade varit att söka sig fram på den s.k. EFS-modellens väg. Präst­vig­ning för tjänst i de olika traditionernas organisationer och gudstjänstge­men­skaper hade biskopar, kyrkostyrelse och kyrkomöte utan allt för stora svårigheter kunnat ord­na. Men ingenstans märker vi någon vilja hos kyrkans ledning att försöka lösa den sam­vetsproblematik, som ligger som ett stort öppet sår i Svenska kyrkan idag. Inte heller de s.k. samtalsgrupperna ledde till någon konstruktiv lösning.

Om några biskopar hade gått i bräschen för en lösning och tagit sitt uppdrag på allvar att värna kyrkans enhet, så hade kanske Missions­provinsens nödlösning fått en annan utformning. Svenska kyrkan har en tradition av att kunna lösa uppgifter, som fordrar ex­tra­ordinära lösningar. Ett exempel är hur missionärskandidater för Evange­liska Foster­landsstiftelsen och Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (numera Evan­gelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner) blev prästvigda för tjänst på missions­fälten utan att bli behöriga för församlingstjänst i Svenska kyrkans församlingar.

Enligt vår kyrkas bekännelseskrifter skall Guds folk – om biskoparna inte viger de präster församlingarna önskar – ta hand om den saken själva. Detta är inte bara en till­åtelse i bekännelseskrifterna utan en klar anvisning. I Schmalkaldiska artiklarna (Om vigningen och kallelsen) stadgas, att när biskoparna inte fullgör sin tjänst ”utan i stället förföljer dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får inte för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare. Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, böra vi där­för själva inviga till detta ämbete därtill skickade män.” I ”Om påvens makt och över­­höghet” stadgas under ”Om biskoparnas makt och domsrätt” bl.a. följande: ”Därför då de, som är förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och vi­ga sina tjänare.” I samma kapitel heter det också: ”Därför då biskoparna antingen om­fatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya.”

Det som Missionsprovinsen gjort är i enlighet med klara uppmaningar i vår kyr­kas bekännelseskrifter!

Överklagandenämnden – en politisk instans

Det avgörande skälet till varför jag inte har överklagat Domkapitlets beslut att frånta mig rätten att utöva kyrkans vigningstjänst är att jag menar att Överklagandenämnden är ett politiskt valt organ. Det innebär att den inte bedriver kyrkorätt utifrån Kyrkans grund, dvs. Guds ord och vår evan­gelisk-lutherska bekännelse, utan väljer ett slags ”kyrkoordningsfun­da­mentalism” som rätte­snöre.

Kanske blir det samtidigt lättare för Dig att på nytt föra upp mitt ärende på Domkapitlets bord för omprövning av beslutet, om inte Överklagandenämnden fastställt Domkapitlets obehörigförklaring.

Under biskoplig tillsyn

Som biskop är Ditt uppdrag att vara pastor pastorum. Jag har från Ditt tillträde som bis­kop i Göteborg stått under Din tillsyn. Men nog är det underligt, att jag aldrig fått ett ord från Dig om att mitt handlande bekymrat Dig, ingen varning för de konsekven­ser det kunde få. Genom pressen fick vi under hösten 2005 veta, att Domkapitlet beslutat att ingen fick delta i Missionsprovinsens vigningar utan biskopens tillåtelse. (Mig veter­ligt gick det aldrig ut något cirkulär i saken.) Men i anslutning till detta ville jag få tala med Dig om detta både för min egen del och för andras och ringde upp Din sekreterare. Efter kanske tre vec­kor, då jag inget hört, ringde jag upp henne igen och fick följande svar. ”Han vill inte tala med dig!”

Carl-Axel, Du och jag har känt till varandra i många år. Det har snart gått trettiofem år sedan vi spelade bordtennis i pausen på Eric Petréns själavårdskurs på Fläm­slätts stiftsgård. Just när Du var vald till biskop i Göteborg möttes vi på tåget mel­lan Stock­holm och Göteborg och vi kom i samtal. Då sade Du angående den problema­tik, som Mis­sions­provin­sen är ett försök till lösning på: ”Nu skall vi samtala!”, varefter vi skiljdes. Kanske att Du då tänkte på de samtal, som Du tillsammans med ärkebis­ko­pen och biskop em. Bertil Gärtner förberedde. I så fall kan man ju bara konstatera att företrädare för Mis­sions­provinsen inte fick vara med och samtala. Jag har i mer än fjor­ton år deltagit i led­ningsarbetet för L M Eng­ströms Gymnasium och För­samlings­fakul­teten. Vi har inbjudit Dig att besöka Försam­lings­fakulteten för att Du skulle kunna bilda Dig en egen uppfatt­ning om det arbete som bedrivs där. Men Du hade ”inte tid”.

Du är stiftets pastor pastorum. Om en herde ser ett av sina får springa iväg, vad gör han då? I mer än tre år har jag öppet och offentligt deltagit i arbetet för Missionspro­vin­sen. Inte en rad har jag fått, inte ett telefonsamtal till information, varning eller än mind­re sam­­tal om hur detta svåra, som är mitt och mångas bekymmer, skall kunna lö­sas. Om Du be­dömde mitt arbete med Missionsprovinsen som så mot vår kyrkas bekän­nelse och ordning stridande, hur kan det då komma sig, att Du inte en enda gång gett Dig till känna?

Denna Din tystnad är lika obegriplig som Svenska kyrkans lednings totala o­vilja till någon form av samtal med representanter för Missionsprovinsen, fastän vi flera gånger vädjat om det.

Gott samvete

Jag redogjorde i mitt svar till domkapitlet (2006-01-09) på vilka grunder jag kan ha ett gott samvete in­för den stora räkenskapsdagen. Kan Du ha det? Du låter mig – utan ett enda samtal – förlora rätten att utöva ämbetet i Svenska kyrkan fastän Du vet, att jag inte vill något annat än det som den evan­ge­lisk-lutherska kyr­kan i alla tider har kämpat för. Men denna underlåtenhet är ändå en liten sak mot det som Du gjorde, när Du satte Ditt namn under Läronämndens yttrande angående förslaget till välsignelseakt av part­nerskap. Du har Guds ord emot Dig och lever farligare än jag.

Kommer den dagen, då Du träder fram som en herde för Guds folk och försva­rare av den sanna läran (och för den saken ber jag), då tror jag att Du kommer att in­bju­da mig och andra företrädare för Missionsprovinsen till samtal om hur vi tillsam­mans skall ar­beta för Guds rikes sak i vårt land. Till dess fortsätter jag att verka som präst. Vis­serligen har Domkapitlet fråntagit mig rätten att utöva detta uppdrag inom Svenska kyr­kans struktur. Men Guds rike i vårt land är större än så. ”Guds ord bär inte bojor.”

Med vänliga hälsning

Bengt Birgersson

TK, DD h.c., VDM

Missionssekreterare

PS. Det är intressant att notera, att samma sak som föranledde Domkapitlet i Göteborg att frånta mig rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan – nämligen mitt djupa en­gagemang för Missionsprovinsen – var just det som gav det ansedda lutherska semi­na­riet Concordia Theological Seminary i Ft. Wayne, Ill., USA, anledning att tilldela mig ett hedersdoktorat (Doctor of Divinity, honoris causa). Medan Domkapitlet arbetade i en rikt­ning, arbetade seminariets professorskollegium i en helt annan riktning. Jag bi­fo­gar där­för en sammanfattning av motiveringen till detta hedersdoktorat, som även tillde­la­des den ke­ny­anske biskopen Walter Obare Omwanza, som vigde Arne Olsson till bis­kop i Missionsprovinsen. D.s.


Kopia till

Domkapitlet i Göteborg,

övriga Svenska kyrkans biskopar

Kyrkostyrelsen

Svenska kyrkans Överklagandenämnd