Missionsprovinsen

Göteborg 2006-01-09

Till

Domkapitlet i Göteborg

Domkapitlets anmodan om svar på fråga gällande behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst (Dnr 44/05/2077)

Den 9 december 2005 mottog jag Domkapitlets anmodan att redogöra för min syn på frågan om det är förenligt med mitt prästvigningslöfte att ”troget efterleva kyrkans lag och ordning” att inneha uppdrag i Missionsprovinsen och därigenom vara underställd tillsyn av en annan biskop än Göteborgs stifts biskop. Här följer min redogörelse.

Jag har anlitat advokat Björn Breitfeld vid Advokatfirman Wåhlin i Göteborg att biträda mig i detta ärende. Jag vill därför att fortsatt kommunikation i ärendet också sker med honom under adress: Box 11909, 404 39 Göteborg.

Tillsynsärende

Inledningsvis skall noteras att det inledda tillsynsärendet handlar om mitt engagemang i en ideell organisation. Med hänsyn till den grundläggande föreningsfriheten i Sverige torde mitt utövande av denna frihet endast kunna komma att utgöra ett tillsynsärende för Domkapitlet om organisationen, som sådan, eller min verksamhet i organisationen står i strid med Svenska Kyrkans lag och ordning. Det förhållandet att Missionsprovinsen inte är underställd Svenska Kyrkans lag och ordning utgör självfallet inte någon grund för att ifrågasätta mitt privata med­lemskap och engagemang i organisationen. Som utvecklas nedan står Missionsprovinsens syf­te och ändamål inte i strid med Svenska kyrkans lag och ordning. Tvärtom har organisa­tionen till syfte att inom Svenska kyrkan stödja och stärka det grundläggande stadgandet om trohet mot Guds Ord och bekännelseskrifterna.

Vidare skall noteras att Domkapitlet inleder ett tillsynsärende utan föregående kontakt från min biskop. Verksamheten i Missionsprovinsen och mitt ideella engagemang i organisationen har ju varit väl kända och uppmärksammade allt ifrån det föreningen grundades. Jag har aktivt sökt få till stånd samtal med biskopen i Göteborgs stift om de frågor som kan berö­ras av mitt engagemang i Missionsprovinsen, men uttryckligen blivit förvägrad detta.

Tillsyn av annan biskop

Domkapitlet utgår från att jag, i min verksamhet och i min egenskap av vigd präst enligt Svens­­ka kyrkans ordning, nu är ställd även under tillsyn av annan biskop än biskopen i Gö­teborgs stift. Denna utgångspunkt är felaktig. Mitt engagemang i den ideella föreningen Mis­sionsprovinsen innebär inte ett utövande av prästtjänst. Inte heller innehar jag på annan grund någon anställning i Missionsprovinsen. I mitt utövande av prästtjänst är jag därför uteslutande underställd biskopen i Göteborgs stift. Det förhållandet att jag för verksamheten i Missions­pro­vinsen är underställd dess ledning eller det förhållandet att jag personligen får andlig väg­ledning av annan biskop konkurrerar inte med den tillsyn jag står under enligt kyrkoord­ningen.

Troget efterleva kyrkans lag och ordning

Domkapitlet åberopar i sin anmodan de slutsatser domkapitel och Svenska kyrkans överkla­gande­nämnd gjort rörande Arne Olsson och hans vigning till biskop. Domkapitlet ger emel­lertid ingen förklaring till vad detta har med andra personer med vigningstjänster i Svenska kyrkan att göra så länge dessa inte mottar vigning enligt någon annan kyrkas ordning. Över­klagandenämndens beslut kan svårligen tolkas som att blotta medlemskapet eller engage­manget i Missionsprovinsen skulle strida mot Svenska kyrkans lag och ordning.

Svenska kyrkans överklagandenämnds slutsats ger överhuvudtaget inte stöd för annat än att vigningar i strid med kyrkoordningen ”kyrkorättsligt sett skett inom en ny kyrkobildning”. Härav följer emel­lertid inte omedelbart att den ideella föreningen Missionsprovinsen skulle utgöra en ny kyrko­bildning. Detta är inte en fråga överklagandenämnden ensam förfogar över. Det enda överkla­gandenämnden här kan pröva är om vigningarna skett inom ramen för kyrkoordningen eller ej.

Även med en annan tolkning av Svenska kyrkans överklagandenämnds slutsats återfinns inget stöd för att ett medlemskap i Missionsprovinsen eller ett ideellt engagemang eller ens en an­ställning hos den­­na organisation på något sätt skulle utesluta motsvarande engagemang i Sven­ska Kyrkan eller göra det omöjligt att upprätthålla en vigningstjänst där.

Svenska kyrkans överklagandenämnd har aldrig prövat frågan huruvida personlig närvaro el­ler medverkan vid aktuella vigningar skulle hamna i konflikt med kyrkoordningen. För det fall denna fråga skulle aktualiseras skulle detta medföra mycket långtgående konsekvenser för såväl präster som biskopar, vilka medverkat och assisterat vid vigningar inom ramen för andra kyrko­bild­ningar.

Jag finner därför att det saknas grund för att inleda ett tillsynsärende mot mig med anledning av mitt engagemang i Missionsprovinsen och det som där skett och finner vidare att jag i allt varit trogen mina prästlöften.

Med detta sagt och mot bakgrund av att jag tidigare av biskopen förvägrats det pastorala samråd jag efterfrågat, vill jag nedan utveckla de tankar jag vill dela med biskopen och dom­kapitlet.

Mina prästvigningslöften

I sin skrivelse påminner Domkapitlet om min prästvigning i Göteborgs domkyrka för drygt 35 år sedan. De löften som jag avlade utgör grund för den prästgärning, som jag stått i sedan dess. Den 20 december 1970 lovade jag att ”med Guds nåd och hjälp efterkomma” dessa löf­ten. Jag lovade att vinnlägga mig om att förvalta mitt prästämbete ”i alla stycken” ”till Guds ära och själar till salighet”. Jag lovade att efter ”bästa förstånd rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter dä­rom vittna”. Jag lo­va­de att ”bevisa församlingen trogen och beredvillig tjänst, genom att för­mana till gudaktig­hetens övning, bära kristlig omvårdnad om de fattiga, sjuka och värnlösa och, efter den nåd Gud förlänar, hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärtan”. Jag lovade att ”troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa” mina ”förmän skyldig lydnad och villigt efterkom­ma vad” mig ”varder ålagt”. Jag lovade också ”att så ställa” mitt ”le­verne, att det varder till föredöme för var man och ingen till anstöt”. Dessa fem löften har jag avgett ”inför den allve­tande Guden och med den stora räkenskapsdagen för ögonen”.

Det har varit min absoluta önskan sedan dess att i alla avseenden förvalta det uppdrag jag där­med fått av Kyrkans Herre. Men jag vill peka på ett stort problem, som i denna redogörelse skall få sin belysning. Det handlar om den svå­righet som uppkommer när Svenska kyrkan fattar nya beslut om ”lag och ordning” som kommer i strid med ”Guds ord, så som det är oss givet i den He­liga Skrift och så som vår kyrkas bekännelse­skrifter därom vittna”. Det finns idag en avgö­rande skillnad avseende ”kyrkans lag och ord­ning” mellan vad som gällde vid tiden för min prästvigning och vad som enligt KO 2000 gäl­ler idag. /Jfr avsnittet om ”Sam­vets­klau­sulen” nedan.
 

Räkenskapsdagen och samvetet

När Domkapitlet ställer frågan om min syn på troheten mot ”kyrkans lag och ordning” sätter man in frågan i ljuset av ”den stora räkenskapsdagen”. Och det är välgörande, eftersom detta är vår kyrkas bekännelse, att vi alla skall göra en räkenskap för vårt liv och vår tjänst, både vi som i en vigning lovat trohet och de som skall utöva tillsyn av denna trohet liksom alla andra. Enligt Guds ord och vår bekännelse innebär den dagen ett verkligt och evigt varaktigt skil­jan­de mellan människor. Kyrkans Herre talar tydligt om dem som ”skall gå bort till evigt straff” och om dem som går ”till evigt liv”. Vårt samvete är i djupaste mening en påminnelse om den dagen och är Guds röst i ljuset av den dagen. Domkapitlets fråga till mig handlar alltså om hur jag med gott samvete med den stora räkenskapsdagen för ögonen har kunnat verka i den ide­ella föreningen Missionsprovinsen. Min redogörelse är ett försvar för mitt handlande och en förklaring till varför jag kan ha ett gott samvete, bundet av Guds ord, när jag har gjort som jag gjort.

Jag är glad att mitt svar får ges i ljuset av ”den stora räkenskapsdagen”. Men ett problem i sam­­manhanget är att den stora räkenskapsdagen inte längre tycks ingå i Svenska kyrkans lära i praktiken. Ärkebiskopen deklarerade i fullständigt oförtäckta ordalag på bästa sändningstid i ett populärt TV-program i november (Första söndagen i Advent) att det inte finns någon för­dömelse, alltså ingen räkenskap. Ingen kan gå förlorad. Ett sådant uttalande av ärkebiskopen måste ju av majo­ri­teten av Svenska kyrkans medlemmar uppfattas som officiell uttolkning av en kyrkans under­visning, åtminstone om ingen annan biskop eller något domkapitel – alla med tillsynsansvar – ger någon antydan om annan syn. Min fråga till Domkapitlet blir därför: Menar Domkapitlet att t.ex. Jesu ord i Matt. 25:31ff om den stora räkenskapsdagen och den dubbla utgången är bokstavligt sanna – eller blir jag underställd tillsyn med hänvisning till ”den stora räkenskaps­dagen” som en vacker förstärkning i en högtidlig prästvigning eller ett effektfullt hot i ett tillsynsärende? Om Domkapitlet accepterar Bibelns ord som bokstavligt sanna – och som ”vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittnar” – då torde det finnas anled­ning en lång rad tillsynsärenden ock­så i Göteborgs stift.
 

Förvaltare av Guds hemligheter

Aposteln Paulus säger i 1 Kor 4:1 att ”som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemlig­heter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig”. De orden har ofta lästs vid prästvigningar, därför att orden i allra högsta grad är tillämpliga på en präst. ”Guds hemligheter” är det evangelium, som är den avslöjade hemligheten om vad Kristi kors, död och uppståndelse betyder. Guds sons människoblivande, försoningslidande och förhärli­gande i uppståndelsen, himmelsfärden och återkomsten är hemligheter, som skall förvaltas av den som är Ordets tjänare. Evangelisterna redogör mycket detaljerat för vad som hände under Kristi jordiska dagar, och i synnerhet för hans död och uppståndelse. Men de säger inte myc­ket om vad det betyder. Den som mer än någon annan fått i uppdrag att förklara innebörden i Jesu död och uppståndelse är aposteln Paulus. Det budskap han överräcker innehåller kyrkans största skatt: budskapet om syndernas förlåtelse av bara nåd för Kristi skull. Troheten mot det­ta budskap är så avgörande att aposteln Paulus i Gal. 1:9 uttalar ett dubbelt anathema (förban­nelse) över den som predikar ett budskap i strid med det evangelium som han för­kunnat.

Troheten mot detta budskap måste vara en prästs allra viktigaste angelägenhet och ett dom­kapitels viktigaste tillsynsområde. För mig har det under mina 35 år som präst blivit allt vik­tigare att detta budskap blir förkunnat – inget annat än detta budskap kan öppna dörren till evigt liv för vår tids människor. Det förbryllar mig, att inga prästers (eller biskopars) falska förkunnelse av Jesus Kristus görs till tillsynsärenden. Man kan förneka Kristi födelse av en jungfru, Jesu under, Jesu död såsom ett skuldoffer, Jesu kroppsliga uppståndelse, den dubbla utgången, behovet av omvändelse och tro utan att det leder till någon varning.

En präst kan överge sin hustru för en annan kvinna, helt i strid med Guds ord, en präst kan leva i en homosexuell relation trots att Guds ord så entydigt avvisar ett sådant liv. Göteborgs stift saknar inte sådana präster. Den som har prästvigts enligt ordningen i 1942 års KH har lovat att leva på ett sådant sätt att han ”varder till föredöme för var man” och så att han inte blir någon ”till anstöt”. Det är ofattbart att inga tillsynsärenden tycks inledas i sådana fall.
 

En ordning i strid med Guds ord

Under stark press gränsande intill manipulation från statens sida infördes ordningen med kvinnliga präster genom beslut i kyrkomötet 1958, utan verkliga teologiska förarbeten. När man under 60-talet gav sig i kast med en teologisk utredning (”Bibelsyn och bibelbruk”) framkom att NT inte står öppet för kvinnliga präster, men det ansågs att man med tanke på trovärdigheten i vår tid ändå bör bejaka denna nya ordning. Att en nästan tvåtusenårig sam­stämmig och enig kyrka avvisat ordningen ville man inte ta hänsyn till.

Samme apostel, som uttalar sitt ”anathema” över den som förkunnar ett annat evangelium än det som han som Herrens apostel anförtrotts med, har också oerhört starka ord mot den typ av jäm­ställdhet också i församlingen, som idag oftast utgör det starkaste försvaret för ordningen med både män och kvin­nor i prästämbetet. I 1 Kor 14:33-38 anför aposteln fyra skäl till den skillnad som skall råda mellan män och kvinnor. Dessa är: a) ”såsom i de heligas alla försam­lingar” – det är en all­män ordning, som skall gälla också i Korint b) ”om någon menar sig va­ra profet eller andligt utrustad skall han inse att …” – den som har andlig urskillningsför­måga förstår att detta är från Herren c) ”… är Herrens bud” – innebär sannolikt att det i urkyrkan fanns ett Jesusord bevarat d) ”Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd” (av Gud, på räken­ska­pens dag).

Många avvisar aposteln Paulus med hänvisning till att han bara var en människa. Men det le­der då också till att hans suveräna plats i Kyrkans historia som avslöjare av den stora hemlig­heten om korsets innebörd går förlorad, och då går också hemligheten med korset, dvs. evang­eliet, förlorad. Och det är just vad som skett i så hög grad i vår kyrka. Evan­­geliet om korsets hemlighet är inte längre Svenska kyrkans centrala vittnesbörd i försam­lingarna och i samhället.

För evangeliets skull måste man hålla fast vid aposteln Paulus, antingen han uppehåller sig vid korsets hemligheter eller vid Kyrkans ordningar. Detta är också det som jag i min präst­vigning lovat, när jag lovade att förkunna Guds ord ”såsom vår kyrkas bekännelseskrifter dä­rom vittnar”. Dessa vittnar att Guds ord är ”norma normans” (dvs. den normerande normen i kyrkan), antingen det handlar om GT eller NT eller det handlar om Skriftens stora löften eller dess domar. Då kan inte jag som präst eller enskild kristen välja bort så­dant ur Bibeln som jag inte anser vara passande för vår tid eller politiskt korrekt. Vår kyrka bekänner att Paulus brev hör till de kanoniska (av ”kanon”, ung. ”rättesnöre”) skrif­terna. 

Samvetsklausulen

Vid tiden för min prästvigning hade Svenska kyrkan redan 12 år tidigare fattat beslut om att öppna präst­ämbetet för kvinnor, men då gällde ännu den s.k. samvetsklausulen. Den gav de män, som prästvigdes men inte kunde bejaka ordningen med kvinnliga präster, rätt att arbeta fullt ut på alla ”nivåer” i kyrkan utan att behöva dagtinga med sitt samvete. Den togs som be­kant bort 1982. Men när jag avlade mitt prästvigningslöfte gav kyrkan mig löftet, att jag med den övertygelsen att Guds ord inte tillåter kvinnliga präster har full rätt att verka och erhålla präst­­tjäns­ter på alla nivåer, inkl. biskoptjänster (om jag hade varit meriterad). Nu är det omöj­ligt för mig att bli behörigförklarad för kyrkoherdetjänst.

Som Ordets tjänare (Verbi Divini Minister) är prästens viktigaste uppgift att förkunna Guds ord, allt Guds ord, Guds ord som både lag och evangelium, Guds ord till varning och till tröst, med Guds ära och människors salighet för ögonen. Till Ordets tjänst hör att fostra unga krist­na att bli medarbetare i Guds rike, vilket innebär att bl.a. väcka slumrande prästkallelser. Men om nu dessa unga män, som inspireras av min undervisning och förkunnelse, vill följa samma väg som jag, möter de en stängd dörr till Ordets ämbete, därför att samvetsklausulen är bort­tagen.

Inför Göteborgs Domkapitel har jag avlagt prästexamen och av Göteborgs stifts biskop har jag lämplighetsprövats och prästvigts med samvetsklausulen som kyrkans gällande löfte. Min be­kännelse ser inte annorlunda ut idag än den gjorde då. Det är förvånande att inget domkapitel har aktualiserat frågan om givna löften till de ämbetsbärare, som inte delar Sven­s­ka kyrkans syn på män och kvinnor i prästämbetet.

Nu innebär ”kyrkans lag och ordning” att det krävs av alla som skall prästvigas och alla som sö­ker kyrkoherdetjänster (eller högre) att de är beredda att i alla avseenden samverka med alla kollegor oavsett kön. För den, vars samvete är bundet till Guds ord på ett sådant sätt att ett så­dant samarbete är omöjligt, är dörren till prästvigning och högre tjänst stängd. Om mitt sam­vete är bundet till Guds ord och genom prästvigningslöftet till Guds ords befallning att evan­geliet skall predikas, då kan jag inte stillatigande se på när Svenska kyrkan går en sådan väg. Jag ser i stället att kyrkfolket i våra församlingar i skrämmande hög utsträckning får präster som in­te är trogna mot Guds ord. Jag ser hur människor i allmänhet i vårt land – både med­lem­­­mar i kyrkan och andra – aldrig av kyrkans företrädare i aktuella frågor får höra vad Gud sä­ger, dvs. de får aldrig det bibliska svaret. Kyrkan har släppt sin profetiska kallelse. Jag ser och känner igen unga män med en inre kallelse att bli präster, utrustade med alla de gåvor och kvalifika­tioner en ung präst bör ha. Då är mitt sam­vete bundet av Guds ord till att handla. Bun­­den i mitt samvete till Guds ord och vår kyrkas bekännelse har jag aktivt och medvetet deltagit i arbetet för bildandet av Missionsprovinsen.

När samvetsklausulen togs bort 1982 och den nya Kyrkoordningens krav på löfte om samar­be­te i tjänsten oavsett kön infördes, så var detta en ordning, som varken Bibeln eller våra bekän­nelseskrif­ter känns vid. Med samvetsklausulen fanns en ordning där kyrkans tjänare kunde leva sida vid sida även om inte enighet uppnåtts i en svårlöst fråga.

Öppet har jag handlat

Under en lång rad år har jag till en viss del deltagit i det samtal och den diskussion som gäller kyrkans situation i vårt land bl.a. genom artiklar, inte minst ledare, i tidningen Kyrka och Folk. Jag har aktivt medverkat till att Göteborgs Enskilda Gymnasium för blivande präster (”Prästgymna­si­et”) fått en för en ny tid förnyad utgestaltning i dels L M Engströms Gymna­sium med sina drygt 450 ungdomar i en kristen gymnasieskola och dels Församlingsfakulte­ten med dess teologiska utbildning. Båda dessa utbildningar bygger på den bekännelse, som är Svens­ka kyrkans och på vilken jag är prästvigd – den evangelisk-lutherska sådan vi har den i Konkordieboken.

De ibland mot Svenska kyrkan kritiska artiklar jag har skrivit torde vara kända för Svenska kyrkans biskopar och dem som följer med i debatten. Min kritik har varit grundad i den kär­lek till Svenska kyrkan jag har sedan mina tidigaste barnaår. Jag har – mig veterligt – inte varit kyrkans fiende utan dess vän. Men om kyrkan förlorar evangeliet upphör den att vara kyrka. Inför hotet om kyrkans undergång har jag öppet kritiserat den.

Arbetet med de två ovannämnda utbildningar, som drivs av Peter Isaac Béens Utbildningsstif­tel­se, vilken är min arbetsgivare, har syftat till att positivt bidra bland unga människor till be­va­rande av den tro, som en gång överlämnats till oss. När unga människor samlas i hundra­tal i Domkyrkan varje fredagsmorgon under skolterminerna för att hålla gudstjänst på ungdomars vis och dock i enlighet med vår kyrkas bekännelse – och jag i hög grad arbetat för att förverk­liga detta – så har detta varit ett arbete i enlighet med mina prästlöften. 1993 var jag en av grun­darna av För­samlingsfakulteten, som syftade till att ge kompletterande undervisning i vår evangelisk-lutherska tro för dem som läste teologi (religionsvetenskap) vid Göteborgs Univer­si­tet och tänkte bli präster i Svenska kyrkan. Vi ville hjälpa dem till en fördjupad insikt. Men när bis­kopsmötet 1993 beslutade om det första officiella prästvigningsstoppet av bibeltrogna präst­kandidater komplicerades vårt arbete.

Vid invigningen av skolans nuvarande lokaler i det gamla biskopshuset på Vallgatan/Västra Hamngatan inbjöd vi dåvarande biskopen, som mycket bryskt avböjde. När vår nuvarande biskop hade tillträtt sitt ämbete inbjöd Församlingsfakultetens rektor honom till att komma på besök, vilket avböjdes med hänvisning till tidsbrist.

Sedan i september 2001 har jag aktivt deltagit i planläggningen och grundandet av Missions­provinsen. Jag har skrivit om detta i olika sammanhang. Jag har offentligt låtit mig intervjuas av media. Det kan inte vara okänt för någon i kyrkans ledning. Men under allt detta arbete för Missionsprovinsen har inte biskop eller ställföreträdare hört av sig för att antyda att detta är något olämpligt och något som skulle kunna leda till ett tillsynsärende för Domkapitlet.

Under två biskopar?

I Domkapitlets anmodan till mig hävdas att jag befinner mig under lydnadsförhållande till två biskopar. Några perspektiv på det påståendet vill jag ge.

I mitt uppdrag i Missionsprovinsen som provinssekreterare, vilket jag i nuläget utför på min fritid, står jag under ledarskap av Missionsprovinsens biskop bl.a. i hans egenskap av ordfö­rande i Missionsprovinsens styrelse (Missionsrådet).

Jag är anställd som missionssekreterare i Peter Isaac Béens Utbildningsstiftelse. Styrelsen för denna stiftelse har att genom sitt arbetsutskott vara arbetsledare för mig och jag står under till­syn av stiftelsens styrelse och dess ordförande, som tillsammans med flera av ledamöterna i styrelsen är präster i Göteborgs stift och underställda dess biskops och domkapitels tillsyn. Några av de präster­liga ledamöterna är präster anställda i andra stift i Svenska kyrkan och underställda dessa stifts resp. biskop och domkapitel.

På samma sätt som en lång rad präster i Svenska kyrkan, både anställda i Svenska kyrkan, pensionerade resp. anställda i fria organisationer, har biskop em. Bertil Gärtner som andlig ledare och står under dennes andliga tillsyn står jag personligen under biskop Arne Olssons andliga ledning.

En stor grupp präster i Göteborgs stift frånsade sig under stiftets förre biskops tid dennes and­liga tillsyn och ledarskap p.g.a. dennes teologiska ställningstagande men blev inte fördenskull föremål för tillsynsärende i Domkapitlet. Varför?

Att Göteborgs stift och biskop har att utöva tillsyn också över mig, som inte är anställd i stif­tet, är som framgår av KO 2000 klart eftersom jag är folkbokförd i Brunnsbo församling i Gö­teborgs stift. Men hur långt och i vilka avseenden det tillsynsansvaret sträcker sig tycks mig oklart. Om jag i gudstjänster, undervisningssammanhang och mediala sammanhang predikade eller försvarade en lära i strid med Guds ord och vår kyrkas bekännelse, så förstår jag om jag blev föremål för tillsyn. Om jag gjorde något, som klart är i strid med vad KO 2000 deklarerar eller förutsätter, så skulle jag också förstå om jag blev föremål för tillsyn. Men har jag gjort det? Om biskop eller Domkapitel hade givit mig eller alla präster genom cirkulär tydliga för­hållningsregler, så hade saken varit enklare.

I slutet av oktober (möjligen i början av november, jag har inte gjort någon anteckning) ringde jag till biskopens sekreterare och bad om ett enskilt samtal med biskopen. Min avsikt var att få samtala med honom om de frågor, som jag i föregående stycke berört. Det dröjde ca tre vec­kor tills sekreteraren ringde upp och meddelade att biskopen inte ville träffa mig. Detta tycks mig förbryllande och märkligt. Jag står under biskopens och domkapitlets tillsyn men biskopen vill inte möta mig. Är inte det biskopens skyldighet? Och hur skall jag kunna för­hålla mig på ett riktigt sätt till ”kyrkans lag och ordning” om dess främsta företrädare i stiftet inte vill tala med mig i en så delikat och svår fråga att Domkapitlet beslutat att pröva min rätt att utöva vigningstjänsten.

Missionsprovinsen – i eller utanför Svenska kyrkan?

Efter hörande av Biskopsmötet har Svenska kyrkans Överklagandenämnd deklarerat att vig­ningarna inom Mis­sions­provinsen kyrkorättsligt sett skett inom en ny kyrkobildning. Detta utgör en av grunderna för att man anslutit sig till Karlstads Domkapitels beslut att frånta Arne Olsson hans rätt att utöva vigningstjänst i Svenska kyrkan. Den som däremot även läser de dokument som tillkännager Missionsprovinsens självförståelse kan lätt se att denna överkla­gandenämndens slutsats är ensidig. Vi som arbetat med Missionsprovinsen har haft en helt annan avsikt och har en annan självförståelse.

I stor kärlek till Svenska kyrkan och det andliga arv hon förvaltar har en rad av präster och lek­män arbetat för att lösa den problematik och den nödsituation som uppkommit genom dis­krepansen mellan Svenska kyrkans portalparagraf och andra enskilda paragrafer i KO. Vi har önskat att bygga en alternativ ordning innanför den evangelisk-lutherska kyr­ka, som Svenska kyrkan enligt sin ramlag är. Svenska kyrkan rymmer inom sig så många rö­relser och organi­sationer, som inte regleras av KO, vilket t.ex. lätt bevisas genom att slå upp Svens­ka kyrkans Matrikel. Missionsprovinsen ser sig själv som en sådan frivillig organisation bland dessa olika frivilliga rörelser för att som ett fritt icke-territoriellt stift fullgöra en uppgift i ett kyrkans nöd­läge.

Under senare år har frågan om de s.k. minoriteternas plats i Svenska kyrkan diskuterats i Kyr­kostyrelsen och Kyrkomötet. Ibland har en s.k. ”EFS-modell” för minoriteterna föresla­gits. Kyrkomötesledamoten Fredrik Sidenvall, präst i Göteborgs stift, vittnar om hur Ärkebiskopen vid ett tillfälle i ekumenikutskottet själv förespråkade en sådan ”EFS-modell”, men – som han uttryckte det – ”de får själva skapa den”. Vi som arbetat med att förverkliga Missionsprovin­sen har sett vårt arbete som ett led i att förverkliga en ”EFS-modell” inom Svenska kyrkan.

Om viljan hade funnits hade det inte varit några större svårigheter för Svenska kyrkans led­ning att skapa former för öppna samtal och fruktbart samarbete inom ramen för nuvarande strukturer. Men en sådan vilja har vi inte mött. Tvärtom har Missionsprovinsen mötts av en total ovilja. Både kyrkostyrelse och ärkebiskop har mycket tydligt avvisat flera förfrågningar om samtal. Även när kyrkoledaren i Evangelical Lutheran Church in Kenya biskop Walter Obare Om­wan­za tillskrev ärkebiskopen att besinna sitt ansvar för bekännelsetrogna i Svenska kyr­kan eller när LVF:s generalsekreterare Ishmael Noko inbjöd till samtal i Genève – och biskop Obare var beredd att komma – avböjde ärkebiskopen med hänvisning till att det inte finns något att samtala om med denne eller Missionsprovinsens företrädare.

Är det teologiskt och kyrkorättsligt nödvändigt att vända Missionsprovinsen och dess med­lemmar och sympatisörer ryggen? Istället för att inleda tillsynsärende mot enskilda medlem­mar finns här en möjlighet för Domka­pitlet att initiera en process i Svenska kyrkan genom t.ex. en skrivelse till Kyrkostyrelsen med önskan om att förberedelser vidtas för att inleda samtal med företrädare för Missionsprovin­sen för att finna väg till samexistens eller sam­ar­bete.

Svenska kyrkan är enligt sin egen bekännelse en evangelisk-luthersk kyrka och är enligt sin egen självförståelse en bekännelsekyrka, vars enhet grundas i bekännelsen. (Jfr biskop Aure­lius’ herdabrev.) Då blir det märkligt att inte Svenska kyrkan är angelägen att finna former för samexistens med en rörelse som fullt ut delar Svenska kyrkans bekännelse – och därför är en del av samma ena kyrka som Svenska kyrkan.

I detta tillsynsärende tycks det mig emellertid som om domkapitlet handlar utifrån en stånd­punkt, där hierarkisk episkopal struktur står som garant för enheten, vilket är emot vår kyrkas bekännelse. Missionsprovinsen bejakar fullt ut episkopal struktur, men inte som grund för enheten utan som en mänsklig och god ordning för kyrkans ”bene esse”. Missionsprovinsen har valt en episkopal struktur för att fullgöra nådemedelsförvaltningen i fullt samförstånd med Svenska kyrkans syn på denna goda mänskliga ordning.

Under ca 140 år har präster i Svenska kyrkan varit engagerade i olika lågkyrkliga organisa­tio­ner och där deltagit i arbetet för att inom församlingarna i vårt land sända ut lekmannapredi­kan­ter och låtit dessa fullgöra väsentliga delar av det predikoämbete, som inte får innehas av någon annan än den som är ”rite vocatus”. Mig veterligt har ingen präst förlorat sin rätt att ut­öva prästämbetet i Svenska kyrkan för detta.

Gott samvete

Med gott samvete hävdar jag, att jag inte på något sätt avsiktligt brutit mot mina prästvig­nings­­­löften. Och med gott samvete bekänner jag, att min och vår avsikt med Missions­pro­vin­sen inte har varit att ställa mig utanför det, som prästvigningslöftena innebär.

På samma sätt hävdar jag – med gott samvete – att jag önskat ”efterleva kyrkans lag och ord­ning” och inte uppsåtligt brutit mot den. Det handlar inte bara om att jag vid gudstjänster och förrättningar hållit mig till Svenska kyrkans handbok och psalmbok mer troget än många utan också om arbetet med Missionsprovinsen.

Prästvigd under kyrkans löfte genom den s.k. samvetsklausulen att få arbeta i enlighet med den gamla ämbetsuppfattningen och övertygad om att Svenska kyrkan är mer än vad som ryms i kyrkostrukturen (KO 2000) och har rum för rörelser och organisationer som arbetar självständigt i enlighet med vår kyrkas bekännelse har jag deltagit i arbetet för Missionspro­vin­sens framväxt. Jag har sett Missionsprovinsen som en del av den Kristi kyrka som tog för­nyad gestalt under reformationen på 1500-talet i vårt land (om än i en problematisk relation till sta­ten och kungamakten).

Bakgrunden till Missionsprovinsens framväxt som en ideell organisation inom Svenska kyr­kan ligger i det faktum att biskoparna inte viger (och enligt KO 2000 inte får viga) de män som inte fullt ut accepterar samarbete med alla prästvigda oavsett kön. Det betyder att vi be­fin­ner oss i en situation, som bekännelseskrifterna ger anvisningar om. Om biskoparna inte viger de män, som församlingarna önskar få vigda, så skall församlingen ombesörja vigning på annat sätt. ”Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare. ... Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varan­de präster viga och förordna åt sig nya.” (”Om påvens makt och överhöghet” i SKB sid 351-352, Sthlm 1957). Bis­kopen i Göteborgs stift, med sin stora kännedom om Mar­tin Luther och reformationstiden, torde veta, att Missionsprovinsen har både Luther och vår kyrkas bekännel­se på sin sida. Genom kyr­kans långa historia har gällt vad apostlarna bekände inför Stora rå­det: ”Man mås­te lyda Gud mer än människor” (Apg. 5:29), vilket också gäller i vår kyrkas be­kännelse.

När jag nu underkastar mig Domkapitlets prövning och bejakar dess rätt att utöva tillsyn, vill jag att ledamöterna i Göteborgs Domkapitel – på samma sätt som jag blivit påmind om den stora räkenskapsdagen – utövar denna tillsyn i ljuset av att vi alla skall mötas då. Och med pro­feten Jeremia säger jag: ”Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt.” (Jer. 26:14)

Högaktningsfullt

Bengt Birgersson

Missionssekreterare VDM