Missionsprovinsen

Provinskonvent

Dagen före vår stora missions- och prästvigningsdag i oktober (se artikel på annan plats i Sändebrevet) hölls det årliga provinskonventet. Mötet hölls på Aschebergska Eken på Hisingen. Provinskonventet är Missionsprovinsens högsta organ och har att besluta om ändringar i Provinsordningen, fastställa budget och bokslut och välja bl a ledamöterna i Missionsrådet, som är Missionsprovinsens styrelse.

Mötet inleddes med en andakt och predikan av pastor David Appell, Skellefteå (prästvigdes i Missionsprovinsen i januari 2006). Därefter höll biskop Arne Olsson ett mycket klargörande föredrag med biskoplig auktoritet över ämnet ”Vägen fram”. Föredraget finns i sammandrag på första sidan i detta Sändebrev.

Fyllnadsval till Missionsrådet förrättades, eftersom Göte Hansson och Maria Andersson begärt att få lämna Missionsrådet. Till ordinarie ledamot valdes Robert Johannesson och till suppleanter valdes Gunnar Persson och Ulla Ericson.

På resa i Finland

Under de första dagarna i december hade jag förmånen att åter igen få resa till Finland. Den gjordes mot bakgrund av den i vårt grannland allt svårare situationen för bekännelsetrogna kristna. Där finns också många olika väckelserörelser, som i vissa avseenden spretar åt lite olika håll. Ett av syftena med resan var att öka förståelsen för Missionsprovinsens väg. Fem "anhalter" gjordes under resan:

Blir det ett finskt stift inom Missionsprovinsen?

Jag hade en inbjudan till ett möte i Helsingfors på STI (Finlands Teologiska Institut). Här samlades man under rektor Henrik Perrets och pastor Juhana Pohjolas ledning för att samtala om ett finskt missionsprovinsstift. Det kom långt många fler representanter från de olika finska väckelserörelserna än någon vågat hoppas. Jag hade över en timmes anförande - och ytterligare en timmes svar på frågor angående Mpr. Pastor Halvar Sandell satt sedan hela eftermiddagen vid min sida och tolkade viskande till mig det intressanta samtal som nu fördes. Vem vet - kanske att ett finskt stift i Mpr kan vara verklighet inom några år.

Möte med unga teologer

På måndagskvällen var vi samlade i pastor TD Jari Kekälas hem. Många av oss minns hans intressanta föredrag vid missions- och prästvigningsdagen i oktober om att tala till vår tids människor. I hans hem var en lång rad unga teologer och blivande teologer - de flesta sådana som jag inte träffat förut. Jag talade där en del om detta att vara präst - lite om insidan av uppdraget. Kanske att där också finns någon som är beredd att komma och studera på FFG i stället för i Helsingfors. Men säkert fanns här en rad blivande präster i finska Mpr!

Blir det en koinonia inom Missionsprovinsen i Vasa?

Från Helsingfors gick resan vidare till Vasa i Österbotten. Här samtalade jag först med vännerna i Logosgruppen. Vi möttes i deras nya lokal. De har köpt frimurarnas gamla hus - näst intill en "bunker" - men med en fantastisk kyrksal med stjärnhimmel. När där blir iordninggjort blir det mycket fint. Men det pågår en besvärlig diskussion kring frågan om gruppens (den blivande församlingens) relation till Missionsprovinsen eller till någon av de fria lutherska bekännelsekyrkor som finns i Norden, frågan om öppet/slutet nattvardsbord mm. Vissa otydligheter i Missionsprovinsen, luddigheter i vissa lärofrågor, orsakar i vissa avseenden problem och kanske kunde vissa klarlägganden från vår sida hjälpa situationen.

Ett laestadianskt ungdomsmöte

Jag var inbjuden till ett möte med laestadianska ungdomar i Vasa. Fantastiskt att få predika för 40-50 laestadianska ungdomar. Först predikade predikanten (eller som han själv sade - söndagsskollärarn) Sture Wargh om att "förbli vid det du har lärt" och att vara försiktig med nymodigheter. Men jag vet, att jag inte predikade något annat än vad sunda laestadianska predikanter lär, även om jag gjorde det på ett något annorlunda sätt. Men sittande, så som laestadianska predikanter mestadels gör!

Evangelieföreningen

Innan jag reste hem fick jag ha ett fint möte med representanter för ledningen för SLEF (Svenska Lutherska Evangelieföreningen). Jag känner sedan många år både verksamhetsledaren Göran Stenlund och TD Leif Eriksson (som tidvis tjänstgjort som tf professor i dogmatik i Åbo). Denna svenskspråkiga gren av den stora finska evangeliska väckelsen har ett nära samarbete med ganska många församlingar inom Borgå (svenska) stift. Hur man i Evangelieföreningen skall hantera den svåra situationen för dem som inte bejakar kyrkans ordning med kvinnliga präster är en avgörande fråga. Dörren till församlingarna i Borgå stift kan stängas. Vishet, bekännelsetrohet och mod behövs.

Sammantaget tackar jag Herren, som gav mig åter en Finlands-resa med möte med så många underbara bröder och systrar.

Hälsning från Bergen

En av mina många goda vänner, pastor Finn Indrebø i Bergen, präst i Strandebarm prosti, som definierar sig själv som ”Den Norska kyrkan i exil” ringde nyligen och i vårt samtal uttalade han bl.a. följande tänkvärda ord: ”Vi (i Strandbarm prosti) är den Norska kyrkan men p.g.a. den falska läran i kyrkan har vi varit tvungna att göra uppror mot den falska läran och de falska lärarna och gått i exil. När statskyrkan välsignar synd har den upphört att vara Jesu kyrka. Den är då statens religionsväsen – en gnostisk kyrka. Jesus ger nämligen aldrig syndens tillåtelse men alltid syndernas förlåtelse till den som kommer och bekänner sina synder. Eftersom vi är den Norska kyrkan så som vi känner den utifrån Bibeln och bekännelsen och vårt prästvigningslöfte har vi inget medlemsregister. Det är inte i kyrkobokföringen som den falska läran ligger utan i statskyrkans förnekelse av Guds ord. Vi bygger vår verksamhet på de bibliska skrifternas Kristus-vittnesbörd och den bibelsyn som Jesus och apostlarna hade.”

   Dessa ord kan ge perspektiv på det samtal vi för i Missionsprovinsen om dess identitet, vilket är en svår fråga.

Vi väntar nu med spänning på hur den hårdnande situationen i Norge – med kyrkomötets positiva hållning till utövad homosexualitet – skall påverka våra vänner i de olika sammanhangen, där man vill hålla fast vid biblisk tro och bekännelse. Och hur kan vi här i Sverige/Finland hjälpa våra trossyskon i Norge?

Bengt Birgersson

Provinssekreterare