Missionsprovinsen

Provinskonvent
En vacker lördag i början av oktober ledde oss vår GPS till ett spännande hus i norra Uddevalla, Elsebergskyrkan. Missionsprovinsens församling i Uddevalla stod här som värd för det årliga Provinskonventet. I fint renoverade lokaler i det ganska nyinköpta huset tog församlingens kyrkoherde, prosten Per-Anders Grunnan, emot konventet och många medarbetare sörjde för deltagarnas välbefinnande.

    Dagen inleddes med gudstjänst ledd av missionsbiskopen Roland Gustafsson. Biskop Lars Artman höll en tänkvärd predikan utifrån den situation som Guds folk hade i det utlovade landet efter den sjuttioåriga fångenskapen. Han utgick från orden i Neh. 1:3 De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och de lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nerbruten och dess portar nerbrända. Folkets nöd och vår nöd målades i klara färger, men också det hopp, som Guds folk i alla tider varit utlovade. En fin kör från församlingen under ledning av Magnus Bogren förgyllde den fina inledningsgudstjänsten.
    Efter lunch i husets många olika rum kunde konventet samlas till förhandlingar. Provinskonventet är Missionsprovinsens högsta organ och ska årligen samlas för att besluta i ekonomiska frågor, översyn av Provinsordningen och förrätta val, främst till Missionsrådet och lekmannaledamöterna i Konsistoriet.
    Bokslutet för år 2010 visade på ett mindre överskott. Däremot angav budgetuppföljningen för innevarande år ett bekymrande underskott, ett underskott som – om inte en radikal förändring sker i intäkterna – måste leda till personalminskning av den redan lilla styrkan av anställda. Missionsrådet ålades att bevaka med största noggrannhet den fortsatta utvecklingen och vidta nödvändiga åtgärder. Inför det kommande budgetåret beslutade konventet i enlighet med Missionsrådets förslag att anta en budget (budget A), som motsvarar i runda tal innevarande års budget. Men för den händelse att inte intäkterna skulle öka och svara mot nuvarande behov, antog konventet en alternativ budget (budget B), som på intäktssidan svarar mot intäkterna fram till i augusti i år.
    Provinskonventet blev noggrant insatt i Missionsprovinsens ganska svåra ekonomiska situation. Diskussionen som föregick beslut vittnade om insikt, klokhet, förhoppning, tro och frimodighet, men också om realism och klarsyn.
    Till Missionsrådet hölls fyllnadsval. Nya ordinarie ledamöter är: Anders Svensson, Göteborg och Gabriel Skilling, Göteborg. Nya ersättare är Ingeborg Johansson, Hajom och Johan Sidenvall, Uppsala. Till ny lekmannaledamot i Konsistoriet valdes Daniel Johansson, Mölndal.
    Efter konventsförhandlingarna följde två korta och mycket tänkvärda anföranden av biskop Göran Beijer och pastor Gunnar Andersson under rubrikerna När en gammal kyrka finner nya former — hur vi tänkte och När en gammal kyrka finner nya former — hur blir det.
    Dagen avslutades med helgmålsbön under prosten Grunnans ledning.

Ett perspektiv på ekonomi
De som med någon noggrannhet läst de senaste rapporterna har kunna förstå att Missionsprovinsen brottas med en kärv ekonomi, vilket också framgår av ovanstående rapport från konventet. (Se även Kassörens rapport okt 2011.) I det läget kan man analysera och diskutera siffror, budget, konsekvenser mm. Och sådant ska diskuteras. Ja, det är nödvändigt. Men saken kan också ses från en annan synvinkel.
    Det Kyrkans Herre vill att vi ska göra, det hjälper han oss också med. ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.” Och om han är med oss i Missionsprovinsen, så vill han ge oss allt det som behövs för att kunna göra det han vill. Detta handlar inte om framgångsteologi utan tro på Guds ord. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska allt detta andra tillfalla er.” Och om vi då inte har allt det vi behöver, så måste vi ställa några frågor: Gör vi det som Gud vill? Är det något i det vi gör, som inte är helt i ordning eller på linje med Guds vilja?
    När Missionsprovinsen hösten 2009 valde Roland Gustafsson till biskop gjorde man det i stor medvetenhet om att detta skulle innebära ökade ekonomiska åtaganden. Som provinssekreterare har jag kunnat följa biskop Roland på nära håll och fått se hur han på område efter område med mycket goda ledaregenskaper kunnat följa upp och utveckla det arbete som biskop Arne Olsson påbörjat. Missionsprovinsen gjorde ett rätt val. Gud har kallat honom att vara biskop. Men detta måste vi ta ansvar för. Det arbetet, som biskopen gör kan inte göras på fritiden. Missionsprovinsen kan inte utvecklas i enlighet med Provinsordningen utan en missionsbiskop som får resurser att arbeta. Det är detta som Missionsprovinsen beslutat sig för att ge honom. Men vi har inte riktigt tagit konsekvenserna tillsammans för det beslutet.
    Förutom missionsbiskopens anställning, 75 % av en heltidstjänst, arbetar biskop Lars Artman för Missionsprovinsen i södra och västra Sverige, 35 % av en heltidstjänst, och vår administratör, pastor Jakob Okkels, 70 % av en heltidstjänst. Det är i dessa tre tjänster en nedskärning skulle bli aktuell om vi inte når upp till budgeterad inkomst, vilket skulle vara förödande för det fortsatta arbetet.
    Den sista månaden har dock signalerna om den kärva ekonomin resulterat i en rad extra gåvor. Somliga har gjort stora insatser. Och september månad i år hade som enskild månad ett litet plusresultat. Låt mig föreslå följande:

• Låt oss alla söka Herren och fråga honom om det är något i vår gemensamma hållning till varandra eller dem som finns utanför som bedrövar Honom …
• Vi som är präster i Missionsprovinsen bör samråda om hur vi tillsammans kan förbättra vår ekonomi.
• Koinoniornas/gudstjänstgemenskapernas styrelser eller kyrkoråd kanske ville samråda inom sig om hur varje koinonia kunde på ett tydligare sätt vara med att bära våra gemensamma åtaganden.
• Alla vi som är mottagare av Sändebrevet – om vi bejakar att Kyrkans Herre har kallat Roland Gustafsson till biskop – tar den här saken med inför Herrens ansikte och frågar vad detta borde betyda i bön, omsorg och offrande.

Efter det goda Provinskonventet – ett av de finaste jag deltagit i – vågar jag skriva ovanstående. Och jag tror inte att budgetens B-alternativ (se ovan) ska behöva tillgripas med åtföljande personalminskning.

Stödföreningen
Stödföreningen höll den 16 oktober ett extra årsmöte med syftet att för andra gången besluta om nedläggning av stödföreningen. Beslutet är att Missionsprovinsens stödförening läggs ner vid årsskiftet 2012/2013. Stödföreningen bildades i januari 2003 för att ha en ”byggnadsställning” från vilken Missionsprovinsen kunde byggas upp. När en byggnad börjar bli färdig tar man ju bort sådana ställningar.
    De uppgifter som legat på Stödföreningen flyttas nu över till några kommittéer/arbetsgrupper inom Missionsprovinsen. Vi har haft två juridiska personer, Missionsprovinsen och Stödföreningen, men nu blir det bara en. Det vi tar bort är med andra ord en del administration. Det är dubbelarbete som försvinner. Avsikten är att kunna frigöra resurser och fokusera på central verksamhet. Nedläggning av Stödföreningen är inte nedläggning av verksamhet utan av en struktur, som vi tror har fullgjort sitt syfte.
    Vi vill snart presentera mer utförligt hur detta kommer att påverka oss, vad som menas med ”Missionsprovinsens vänner” och det som ibland har kallats för en ”rikskoinonia”.

Nya koinonior
Nej, jag kan i nuläget inte ännu rapportera om nya koinonior i Sverige. Men jag tror att det under året som kommer vill finnas fler koinonior/gudstjänstgemenskaper som är medlemmar i Missionsprovinsen. Detta är ett angeläget böneämne, ett ämne för samtal, rådplägning … och arbete.
    Missionsprovinsen i Finland har en avgörande strategi på det här området: Varje koinonia har en plats längre bort till vilken koinonias pastor då och då reser för att hålla bibelstudier, inbjuda till gudstjänster och förbereda för ett nytt koinoniabygge. Uddevallakoinonian arbetar på ett sådant sätt i trakten av Kungälv.
    Ni som finns som ensamma kristna på olika håll i landet utan tillgång till sådana gudstjänster som Ni har förtroende för, låt oss få veta att Ni finns där och önskar att någon skulle komma. Om man bjuder in några personer till sitt hem, så kunde någon i Missionsprovinsen börja komma och hålla bibelstudier där. Det kunde bli en början till en ny koinonia.

Till sist
Denna rapport, som redan är lång, hade kunnat innehålla glimtar från Prag och en spännande luthersk konferens där och en rapport från Västerbotten och de församlingar, som betjänas av Missionsprovinsens präster däruppe, men det får vänta till nästa nummer.

I Herren
Bengt Birgersson