Missionsprovinsen

Översynen av Svenska kyrkans kyrkohandbok har inletts. Avsikten är att den nya handboken skall tas i bruk år 2015. Redan i år har den av Kyrkostyrelsen tillsatta kyrkohandboksgruppen presenterat två förberedande dokument. Dels en framställning benämnd ”Teologiska grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp”, dels en ”skiss” som anger den grundläggande strukturen i gudstjänsten, ”Mässans grundordning”.

Projektet har naturligtvis stor betydelse för samfundet Svenska kyrkans identitet och dess förhållande till Kristi världsvida kyrka. Gudstjänstböcker är ju, som arbetsgruppen också poängterar, uttryck för kyrkans tro, bekännelse och lära. Lex orandi, lex credendi – ”som man ber, så tror man” – heter det.

Arbetsgruppen föreslår att samtliga gudstjänster får en gemensam grundläggande struktur, dess ordo, som sammanfattas under rubrikerna ”Samling”, ”Ordet”, ”Måltiden” och ”Sändning” (att jämföras med de nuvarande överskrifterna ”Inledning”, ”Ordet”, ”Måltiden” och ”Avslutningen”). Vad som kan rymmas under dessa rubriker är minst sagt varierande (även om vissa centrala moment – som trosbekännelserna, Herrens bön, nattvardens instiftelseord och den aronitiska välsignelsen – enligt skrivelsen alltid bör ha samma ordalydelse).

När man för en diskussion om det budskap som gudstjänsten skall ge uttryck för, blir det dessvärre tydligt att variationen förutsätter den modernistiska teologin som gemensam nämnare. Jag vill lyfta fram tre exempel som visar hur den nya kyrkohandbok som håller på att ta form, än mer avlägsnar Svenska kyrkan från biblisk tro och fromhet.

Först har vi det ”inkluderande språket” och diskussionen omkring detta. Till arbetsgruppens direktiv hör att bearbeta de liturgiska formuleringarna i syfte att finna ett inkluderande språkbruk så att människor som på olika sätt anses vara marginaliserade i samhället (kvinnor, ”htb-personer”, handikappade …) inte skall behöva känna att kyrkans språk bekräftar diskrimineringen ifråga.

Här hänvisar man till den feministiska samtidsanalysen som en självklar sanning, samtidigt som man understryker vikten av att låta det inkluderande språkbruket främja annan mångfald än den som avser kön. Man skriver t.ex. att det är ”viktigt att gudstjänstens relationella språk formuleras på ett sätt som ger utrymme för alla sorters familjerelationer och etnisk bakgrund.” Eftersom Svenska kyrkan nu officiellt, i strid mot Bibelns budskap, bekänner att Gud även välsignar samkönade relationer, kommer man i sin tillbedjan att ge uttryck för denna tro. Regeln gäller här omvänt: Lex credendi, lex orandi – ” som man tror, så ber man”.

Inkluderande språk och den gudsuppfattning som förknippas med denna företeelse, måste avfärdas som ett synnerligen flagrant avsteg från traditionell kristen tro. Visst man kan bruka många bibliska metaforer med såväl maskulina som feminina associationer för att belysa olika egenskaper hos Gud. Men få kristna sanningar är väl så grundläggande som den, att Bibelns Gud uppenbarar sig som Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gud är inte ”som” en far och Jesus inte ”som” Guds son, utan Gud, såsom han uppenbarat sig för oss människor, är både Fader och Son (inte mor och dotter). Därför är arbetsgruppens entusiasm för ”inkluderande språk” och det omfattande revisionsarbete man flaggar för, ett tecken på en långt framskriden förändring av Svenska kyrkans teologi.

Ett andra avsteg från grundläggande kristna sanningar är arbetsgruppens attack på försoningsläran. I grunden handlar det om huruvida välsignelserna av Jesu försoningsverk utan vidare kommer alla människor till del, eller om dessa måste tas emot i tro för att bli verklighet för oss.

För det första menar man att distinktionen mellan döpta och icke-döpta som ett av kriterierna för vem som är välkommen till nattvardsbordet, är ”problematisk”. Detta eftersom åtskilliga gudstjänstfirare i dagens svenskkyrkliga sammanhang finner vägen in i kyrkans gemenskap genom deltagande i nattvardsgudstjänster och först senare låter döpa sig. Arbetsgruppen menar att det är djupt felaktigt att dessa människor, inte minst konfirmander, inte skall räknas såsom medlemmar i Guds folk. Man skriver bl.a.: ”Tron på Jesus Kristus innebär att den som ställs i gudstjänstens mitt är den som på ett särskilt sätt identifierat sig med de mest marginaliserade, de fattiga och de utstötta. Själva poängen med kristendomen är att alla ska få vara med. Därför kan gudstjänstens gemenskap aldrig tillåtas att bli sluten.”

Man menar därför att det ”kan bli problematiskt om dopet […] används för att markera en gränslinje mellan innanför och utanför.” Men detta är ju just en av dopets viktiga sidor. Dopet, jämte tron på vad detta sakrament innebär, är vägen in i Guds rike. En väg som öppnats för oss fallna människor, som utan denna Herrens gåva skulle vara ohjälpligt och evigt förlorade i syndens, djävulens och dödens mörka slaveri. Alla är välkomna till Herrens bord som genom dopet och tron på evangeliet tar emot gåvan att få höra till Guds folk.

Men innan den gåvan har tagits emot hör man inte till den gemenskap som nattvardsfirandet skall ge uttryck för. Kristenheten omfattar ju inte alla jordens människor. Arbetsgruppens resonemang strider, både mot den allmänneliga kristna tron, och mot rådande kyrkordning. Där står det i 20 kap. 2 § att ”var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna”. Redan före år 100, fastslogs det i skriften De tolv apostlarnas lära att ”ingen får äta eller dricka av er eukaristi (nattvard) utom de som har blivit döpta i Herrens namn”.

För det andra förs en omfattande diskussion om syndabekännelsens och avlösningens plats i gudstjänsten. Man skriver bl.a. att bönen om förlåtelse inte är en egentlig bön om förlåtelse, utan en påminnelse för oss om vår oförmåga att lyda Guds bud: ”Vi ber inte om förlåtelse för att Gud ska återuppta gemenskapen, utan för att påminna oss själva att den från Guds sida inte varit bruten.”

Men det bibliska budskapet är tydligt: synden skiljer en människa från Gud så länge man inte i botfärdig tro tagit emot syndernas förlåtelse i Jesu namn. Därför är det så viktigt och uppbyggligt att uttrycka detta behov och denna tro redan i inledningen till den gemenskap med Gud som gudstjänsten utgör. Genomförs arbetsgruppens förslag, är det inte säkert att högmässan kommer att erbjuda detta. Arbetsgruppen förslår nämligen att syndabekännelse och avlösning skall kunna ersättas av helt andra moment om gudstjänstansvariga så önskar.

Faktum är att arbetsgruppen bortser ifrån den grundläggande bibliska sanningen att människans eviga gemenskap med Gud blivit möjlig genom Jesu ställföreträdande offer där Han tog på sig Guds dom över våra synder i vårt ställe. Det är symptomatiskt att Jesu försoningsverk inte omtalas som ställföreträdande offer i dokumentet. Den kristendomsuppfattning som istället torgförs går ut på att Jesu stora uppdrag var att integrera alla människor, framförallt de marginaliserade, i den mänskliga gemenskapen. Samma sak sägs i ”Mässans grundordning” om gudstjänstens inledande del, ”Samlingen”.

Variationerna i gudstjänstens utformning är det tredje särdraget jag vill lyfta fram. Arbetsgruppens framställning ger intryck av att det mesta är tillåtet. Enligt en formulering i dokumenten kan t.o.m. evangelieläsningen i söndagens gemensamma gudstjänst utlämnas. Och i ”Samlingen” får gudstjänstdeltagaren vara beredd på att möta många sinsemellan helt olika uttryckssätt för religiös tro. Det kan vara den nuvarande högmässogudstjänstens ”Helig …” följd av syndabekännelse och avlösning. Men det kan också visa sig vara den gudstjänstfirande församlingens gemensamma bön utförd som en ringdans!

Den nya kyrkohandboken kommer förmodligen att innehålla alternativ som tillåter en traditionell gudstjänstordning. Men som det ser ut nu, kommer handboken att innehålla avsteg från biblisk tro vad gäller så grundläggande sanningar som försoningsläran och förhållandet att Gud uppenbarat sig som Fader och Son. Dessutom lämnas det utrymme för religiösa uttryckssätt som så till den grad avviker från biblisk kristen tro och fromhet, att gudstjänstlivet på sina håll nog kommer att bli direkt anstötligt. På alltför många håll är dessvärre så fallet redan nu. Det kommer att bli än tyngre för bibeltrogna tjänare i Svenska kyrkan, om de får detta fastslaget i en sådan kyrkobok som nu tycks förberedas

Patrik Toräng

2010-09-20

Missionsprovinsens konsistorium har gett en liturgikommitté i uppdrag att för gudstjänsterna inom Missionsprovinsen erbjuda en något reviderad handbok, i enlighet med biblisk luthersk tro.