Missionsprovinsen

I år har det gått fem sekel sedan kyrkomannen Jean Calvin (1509-1564) föddes. Detta högtidlighålls i synnerhet i de reformerta kyrkorna med kongresser, publikationer och utställningar. De reformerta utgör en betydande del av kristenheten på jorden, närmare bestämt 33 procent. Det sägs också  kalvinismen vinner terräng i synnerhet bland evangelikala kretsar i USA. Detta är emellertid knappast något att jubla över eftersom Calvins teologi rymmer en hel del villolära.

Man brukar säga att skiljelinjerna mellan Jean Calvins teologi och Martin Luthers tydligast kommer till uttryck inom tre områden: predestinationsläran, nattvardsläran och läran om hur den synliga kyrkan skall gestaltas på jorden.

Den lutherska teologin konstaterar att Guds barn kan glädjas åt att höra till de frälstas skara därför att Gud utvalt dem i Kristus då han genom nådens medel givit dem den saliggörande jesustron. Man kan däremot inte säga att de icke-troende av Bibelns Gud utvalts till förtappelse. Det sistnämnda lär emellertid Jean Calvin. I hans ”dogmatik”, Institutio Christianae Religionis, kan man bl.a. läsa följande: ”Predestinationen kalla vi Guds eviga rådslut, varigenom han hos sig har bestämt, vad han vill skall ske med varje människa. Ty icke alla skapas under samma villkor: utan åt några förutbestämmes evigt liv, åt andra evig fördömelse. Och allteftersom någon är skapad till det ena eller till det andra slutmålet, säga vi att han är predestinerad till liv eller död.” (Institutio III, 21,5). Calvin menar att detta skall understrykas i kyrkans undervisning. Att vissa blir frälsta och vissa går förtappade tjänar på ett outgrundligt sätt Guds ära vilket är målet och meningen med frälsningsrådslutet. Som kristen skall detta bekännas. Man skall dessutom som troende genom ett liv i helgelse vittna om att man verkligen är utkorad. De kristna skall vara synliga i det politiska livet som ett vittnesbörd om Guds närvaro. Samtidigt betonas att slutmålet med kristenlivet är en evig tillvaro med Gud i himmelen. 

Trogen sin lära att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, kan vara närvarande överallt, och att bibelordet skall tolkas enfaldigt, lär Martin Luther att nattvardens bröd och vin verkligen är Kristi kropp och blod. Jean Calvin menar däremot att Kristus, som befinner sig i himlen, är närvarande i nattvardens element genom att en andlig förbindelse upprättats mellan Kristus som är i himlen och nattvardselementen då dessa tas emot i tro. Något som utmärker Calvins kristendomsuppfattning är åtskillnaden mellan den andliga och den synliga, jordiska verkligheten. ”Det ändliga kan inte rymma det oändliga.” Nattvardselementen kan inte rymma Kristus utan bara vara en plats där Guds Ande gör sig närvarande och förbinder den troende med Kristus som sitter på Faderns högra sida. 

Martin Luther fäste inget större avseende vid hur kyrkan och dess församlingar skulle organiseras. Det viktiga var att Ordet rent och klart förkunnades, och att sakramenten rätt förvaltades, sedan fick omständigheterna bestämma vilken kyrkostruktur som var den lämpligaste. Jean Calvin menade däremot att Nya testamentet ger klara indikationer på hur kyrkan skall struktureras och försökte förverkliga detta ideal i Genève där han verkade som kyrkoledare. Till kyrkans uppgifter hör tillsyn över sederna. Här skall man ta de världsliga myndigheterna i sin tjänst. Överheten är ju Guds tjänare och skall lyda läroämbetet i alla frågor som rör religion och moral.

Något som idag utmärker kalvinister är inte minst oenighet i synen på hur kyrkans struktur skall gestaltas. Alla vill vara bibeltroende, men man är inte överens i sina tolkningar. Detta tar sig uttryck i ett överflöd av samfundsbildningar. I USA återfinns Calvins arvtagare i 45 kyrkosamfund vartill kommer hundratals kyrkosamfund som står för ”Calvin light”. Däremot finns det bara tre till fyra lutherska kyrkor.

De grundläggande bristerna i Calvins bibelförståelse härrör, kanske man kan säga, från hans syn på tron och på människans förnuft. 

Det allt avgörande i kristenlivet är, enligt god luthersk teologi, människans tillit till Jesu försoningsgärning. Lever denna tro kommer allt annat som en gåva av Herren. Hela mitt kristenliv skall präglas av en kamp för att behålla denna tillit, en kamp som förs och vinns genom att jag låter mig näras av Lag och Evangelium i Ord och sakrament. Tonas kampen för tron ned p.g.a. att jag fäster för stor vikt vid Guds himmelska och samtidigt förborgade rådslut, kommer troslivet att kretsa kring andra ting. Jag blir gärna lagisk eftersom iver att lyda Guds bud kan ge mig känslan att verkligen vara Guds barn. Det kan leda till en benägenhet att ur Skriften vaska fram bestämmelser för hur mitt och min församlings kristenliv skall levas i detalj.

Sanningen att Kristi kropp, hans mänskliga natur, kan vara överallt samtidigt strider mot människans förnuft. Och visst säger förnuftet att om Gud inte väljer att ge vissa människor tro, då har Gud de facto utvalt dessa till förtappelse. Vill jag då umgås med Gud på ett sätt där mitt förnuft får råda, måste läran om den dubbla utkorelsen vara en närmast självklar trossanning.

Men nu är det ju så  att Gud, om Han är en verklig Gud, inte helt kan fattas av människans förnuft. Han är inte heller motsatsen till det mänskliga förnuftets föreställningsvärld eftersom han är förnuftets skapare. Gud står över förnuftet. Faktum är att Calvins ”förnuftsmässighet” leder honom till ett högmod som han själv vill undvika. ”Allt skall tjäna Guds ära” säger han och vill därmed vara ödmjuk. Men så tillägger han att detta sker på mitt eget förnufts villkor, och försätter sig därmed på samma nivå som Gud.

Om man vill tillämpa Calvins teologi i ett aktuellt sammanhang, kanske man säga att utvecklingen det Svenska kyrkomötet är en inomvärldslig parodi på Calvins kristendomsuppfattning.

Äran är viktig, men inte Guds utan människors ära. Äran når sin fullkomning inte i Guds oändliga evighet utan i dagens avkristnade svenska samhälles begränsade värld. Vissa är med bestämdhet förpassade ur kyrkans gemenskap, nämligen de hopplöst förtappade själar som inte delar det nya Sveriges värderingar. Bekänner man sig däremot till ”öppenhet”, ”tolerans” och ”jämlikhet”, samt visar detta i engagemang för bekämpande av fattigdom och sociala orättvisor, samt för kvinnors och sexuellt avvikande personers rättigheter, hör man till de frälstas skara. Nattvarden förenar dem som tror så, medan de som inte delar detta synsätt utestänger sig själva från dess välsignelser. Kyrkan skall organiseras enligt bestämda former beskrivna i den Heliga kyrkoordningen. Men denna fastställs, inte av Guds folk på jorden, utan av representanter för de världsliga myndigheterna. I motsats till hur det var i Calvins Genève, där kyrkan i mycket styrde statsmakten, har i Svenska kyrkan det världsliga styret tagit kyrkans ämbetsbärare i sin tjänst för att utöva sträng kyrkotukt.

Tron på Guds nåds evangelium är ointressant i detta sammanhang. Kvar är det mänskliga förnuftet styrt, inte av Guds ord, utan av en sekulariserad tidsanda. Och om allt detta slutar med att Svenska kyrkan bildar en i raden av nya religiösa gemenskaper skild från alla andra samfund, så gör det ingenting. För envar kyrklig makthavare som är solidarisk med den nya svenskkyrkliga seden att bygga kyrka, blir styrkt i sin frälsningsvisshet varje gång – och det börjar bli många nu – man konstaterar att Svenska kyrkans högsta beslutande organ lyckats i sitt uppsåt att göra samfundet ifråga till en avspegling av ett avkristnat samhälles värderingar.

Patrik Toräng