Missionsprovinsen

 ”Il faut être bien visé!” – ung: «Man måste veta vad man vill!» Det är ett grundläggande kriterium på en präst som mäktar med att utöva sin kallelse i vår postmoderna tid. Det menade i alla fall den franske religionssociologen Jean-Paul Willaime vid ett fördrag inför en skara desillusionerade pastorer om hur det var att verka som präst i dagens Frankrike.

Det förefaller som om just avsaknaden av det kännetecknet – ”att veta vad man vill” – är en av de viktiga orsakerna till att många präster i bl.a. Svenska kyrkan är så missnöjda med sin situation. Detta enligt en avhandling med titeln ”Livet som präst ifrågasatt” som i dagarna lagts fram vid Uppsala universitet av stiftspsykologen Lennart Belfrage [1]. Studien presenteras i nummer 12/09 av Kyrkans tidning, och berättar bl.a. följande.

Folkkyrkan i ett avkristnat västeuropeiskt samhälle är i allmänhet inte längre en plats dit människor går för att släcka sin andliga och existentiella törst. Prästens ord gör ingen skillnad eftersom kyrkobesökarna hämtar sin livsinställning från annat håll. I den mån förkunnarens budskap inte stämmer överens med kyrkobesökarens egna meningar, bemöts det med likgiltighet eller ifrågasättande. Detta innebär att den andliga gemenskap som gudstjänsten ger sken av att åskådliggöra, inte alls är för handen.

När prästen inser att han eller hon ”inte har kyrkobesökarna med sig” blir denne förvirrad. Lennart Belfrage inskärper att läget är allvarligt. Han uttrycker det som att en ”brist på existentiell hälsa” breder ut sig och att prästerna ”saknar verktyg och instrument för att gå den postmoderna människan till mötes och inleda dialog kring de existentiella hälsofrågorna”. Känslan av tomhet, tvivel på kallelsen och resignation kryper sig på. Engagemanget och entusiasmen stelnar. Meningsfrågan kommer som ett brev på posten: Är detta meningen med att vara präst?

Det hela förvärras av att de förtroendevalda ofta representerar vilken sekularisterad, okyrklig svensk som helst, samtidigt som de är prästernas arbetsgivare. Sekulariseringen utanför kyrkan motsvaras alltså av en sekularisering i kyrkan själv som bäddar för konfliktsituationer. Prästerna berättar om ensamhet och konflikter kring värderingar och roller.

Utbrändhet förknippas i andra sammanhang ofta med egna och andras förväntningar. Men många präster pekar på något som är än värre, nämligen bristen på förväntningar, detta att mötas med totalt ointresse. De uppger att de saknar respons på sina insatser, att de inte är efterfrågade som teologer. ”Det är märkligt … kyrkorådet är min arbetsgivare men lekmännen där är inte det minsta intresserade av mitt arbete, inte på något sätt”, berättar en präst.

För att klara av uppdraget som präst i en sådan situation kan vi hålla med om att man måste ”veta vad man vill”. Under förutsättning att det man själv vill också är det som Gud vill! Men kruxet är att allt fler präster i våra folkkyrkor inte i tro bejakar vår Herres vilja med prästämbetet. De hyser i allmänhet synsätt som inte låter sig harmonieras med Bibeln och bekännelsen. Antingen därför att de tagit till sig det kyrkliga etablissemangets förnekelseteologi. Eller eftersom den övertygelse de drivs av, är frukten av privata funderingar. För det är nog som kyrkoherden Stefan Nilsson i Sundsvall skriver i en insändare i ovannämnda tidning, att många präster ser sin anställning i Svenska kyrkan som ett medel för andlig självtillfredsställelse snarare än som en tjänst eller ett uppdrag.

Något som modernistisk teologi och prästers privatreligiositet i allmänhet har gemensamt, är att den får sin bekräftelse då den ”upplevs som relevant för vår tids människor”. Eller för att åter anknyta till Stefan Nilssons insändare: Dagens präster ”verkar ha behov att bli behövda”. När då prästen upptäcker att hans teologi möts med likgiltighet eller ifrågasättande krackelerar grunden för självbilden och kallelsemedvetandet. För hur skall man ”veta vad man vill” när det man vill är att frambära ett budskap som åhörarna finner relevant, men så visar det sig att det inte låter sig göras, eftersom åhörarna antingen har vitt skilda förväntningar eller inga förväntningar alls.

Belfrages avhandling lyfter fram ett reellt problem. Lösningen på det är vid första anblicken uppenbar: Det gäller att vända blicken från sig själv och människors förväntningar och fästa den vid Jesus Kristus, Guds son, den korsfäste och den uppståndne. Buren av Hans självuppoffrande kärlek och seger, i trohet mot Hans bud och i tillit till Hans löften, kan man sedan ta sig an uppdraget att i all sin ofullkomlighet förkunna Evangeliet om Jesus mitt i en vilsekommen omgivning.

Men nu är det också så, att det samtidigt är Guds vilja att Guds Ords tjänare främst skall betjäna Guds folk i dess mitt, och där åtnjuta sina trossyskons förböner, omsorg och vägledning. Har det kommit dithän att den förkrossande majoriteten av kyrkans tjänare, beslutsfattare och vanliga lekmän inte hör till Guds folk därför att Bibelns budskap är dem fullständigt främmande, ja då inskränks problemet inte till prästernas situation och inställning. Då är det stora bekymret att det som en gång var ett kristet samfund, i grunden håller på att förvandlas till en institution för religionsutövning i största allmänhet.

Patrik Toräng

[1] “Clergy Existence Challenged. An Existential Psychological Exploration of Meaning-Making and Burnout Related to the Church of Sweden.” Acta Universitatis Upsaliensis. Avhandlingen länkar till Uppsala universitets religionspsykologiska forskning rörande existentiell hälsa i ett postmodernt Sverige.