Missionsprovinsen

Predikan
av Juhana Pohjola
vid Kalle Väätäinens prästvigning
2007.01.13

Johannesevangeliet 4:5–26

Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. I ande och sanning. Varför låter den här versen så bekant? Varför är den en så speciell vers för oss just idag? Var står det att läsa: ”att människor kunna fira gudstjänst i ande och sanning.” Jag kan inte säga något om er andra, men åtminstone vår nye herde Kalle som just avlagt pastoralexamen ler vetande. Enligt vissa källor lär han sova med Bibeln på ena sidan och Missionsprovinsens provinsordning på andra sidan…
Som repetition för oss andra: Provinsordning: Ändamål: 1§ Missionsprovinsen vill verka i lydnad för Jesu missionsbefallning och bidraga till att människor i vårt land skall komma till tro på Honom och kunna fira gudstjänst i Ande och sanning.
Fira gudstjänst i Ande och sanning. Det handlade just om detta då Jesus och den samaritiska kvinnan möttes i dagens text. Vad är det fråga om när vi talar om att fira gudstjänst i Ande och sanning? Jag lyfter fram tre punkter i dagens text.

I         Att fira gudstjänst i Ande och sanning är inte människans
          möjlighet utan en gåva som Jesus ger

”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” Så här slutar texten för kvinnans del i Ande och sanning. Från brunnen går en kvinna och har levande vatten med sig för att kalla andra att fira gudstjänst i Ande och sanning. Men hurdan var kvinnan som kom till brunnen? Var hon en andlig sökare? Ropade hon bedjande på hjälp så fort hon såg Jesus? Ropade hon syndamedveten till den nåderike Guden? Nej, det gjorde hon ingalunda.
Religiös var hon nog. –Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Och materiell hjälp skulle hon gärna ta emot. –Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten. Ja, hon kände till att hon hade misslyckats med livet. –Jag har ingen man. Men att fira gudstjänst i Ande och sanning, det kände hon inte till och längtade inte efter.

I lydnad för Jesu missionsbefallning, så säger Provinsordningen. Gudstjänst är alltid resultat av Jesu missionsarbete. Den förs till oss utifrån. Det är Jesus som väntar på oss vid brunnen, inte kvinnan. Det är Jesus som börjar diskussionen, inte kvinnan. Det är Jesus som överskrider de andliga och sociologiska klyftorna som skiljer dem åt. Det är Jesus som får henne att stanna för att möta sanningen om sitt liv. Det är Jesus som genom sina ord ger den Helige Ande.

Vår tid talar om äkthet. Den understryker trohet mot egna känslor och tankar. Det är inte så viktigt vad man tror på, så länge ens tro är uppriktig. Det är inte så noga med ens vandel så länge man är sann mot sig själv. Men att fira gudstjänst i Ande och sanning är inte vår möjlighet. Till och med vår bästa andlighet och sanningsenlighet blir endast avgudadyrkan. Ingen av oss kan skapa sig en källa av levande vatten med ett flöde som ger evigt liv.

Då vi alltså säger att ändamålet med våra ansträngningar och vårt arbete är ”att kunna fira gudstjänst i Ande och sanning” så handlar det inte om vad vi gör. Det är Jesu gärning. Det är en gåva som Jesus ger oss. För var det inte han som väntade på oss med levande vatten redan då vi inte bad honom att komma in i vårt liv, då vi ingalunda kände inom oss att vi behöver honom. ”Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.”(Första Korintierbrevet, kapitel 12, vers 13).  Så här gav han oss levande vatten såsom en gång den samaritiska kvinnan vid källan i Sykar. Så har han förenat oss till en del av hans världsvida missionsprovins. Och så har han gett oss en uppgift: Att predika Jesus till dem som inte saknar honom men ändå behöver honom smärtsamt.

II          Gudstjänst firas inte i Jerusalem eller på Gerissim
            utan i Ande och sanning

Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem. Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. –Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”

Låter det inte här som om Jesus skulle ge alla lov att lösgöra sig från allt vad Jerusalems gudstjänstritualer heter med tempel, präster, ceremonier…? Är det sist och slutligen så att det enda som gäller är den inre andligheten och själslivet? Så har man ju förstått saken så många gånger under kyrkans historia.

Vi vet att det i fråga om kyrkan alltid ligger två faror på lut. Den första sjukdomen heter ”att be i Jerusalem”. Kyrkans hierarkiska strukturer, dess historiska ställning och privilegier i samhället garanterar Guds närvaro. Den andra sjukdomen heter ”att be i Ande”, där man i individuell fromhet och hjärtats andlighet mäter graden av levande kristlighet, och där ritualer, kyrkoordningen och strukturer ses som motsatsen.

Men lyckligtvis behöver vi inte välja mellan dessa alternativ! För kyrkan är inte aristokrati där präster eller kyrkofurstar regerar, inte heller demokrati, där den allmänna opinionen styr – utan monarki, d.v.s. kristokrati. ”Det är jag, den som talar till dig.” Jag är Jerusalem, jag är Ande och sanning.

Inte nog med att det är Jesus som börjar gudstjänsten i Ande och sanning, det är endast i honom den överhuvudtaget kan ske. Det är han som är vägen, sanningen och livet. Och endast hans ord är Ande och liv! (Joh. 6:63). Eftersom det är fråga om gudamänniskan Jesus Kristus vill vi inte alls välja mellan ande och materia. Nej, vi håller den Helige Ande för att vara bunden till materia, vi håller liturgi och väckelse tillsammans och vi behåller både kyrkliga strukturer och evangeliets frihet. Vi är inte redo att överge sanningen för ’Jerusalem’. Men lika lite är vi redo att överge Jerusalem för ’Anden’. Vi klamrar oss inte fast vid strukturerna på bekostnad av Guds ord. Men vi uppger inte heller organiserat liv i kyrkan för Andens frihet. Det är därför vi djärvt kan påstå två saker samtidigt:

Den tid kommer då prästordinationer och högmässor inte hålls i Uppsala eller Åbo domkyrka utan i små kapell och gymnasieaulor! Men lika djärvt kan vi konstatera: Den tid kommer inte då vi avstår från att hålla högmässor eller att viga präster och hänvisar församlingen bara till det personliga bönelivet och ”Andes direkta styrning”.

Vilken stor missionsuppgift och möjlighet beskriver inte den här texten för oss! Alla Jerusalem och Gerissim faller. I denna postmoderna tid vittrar bergen sönder och många geografiskt bundna strukturer vacklar. För vi har inga berg där vi skulle kunna samla människor. Vi har inga katedraler dit vi skulle kunna kalla människor till att där bli stilla i bön. Vi har inga församlingscentra där det skulle vara möjligt att bjuda på hobbyverksamhet. Vi har inga stora medlemsregister eller skattemedel till finansiering av reklamkampanjerna. Men ett kan vi göra i denna situation. Vi kan klättra nedför berget. Vi kan föra Kristus i Ande och sanning till en enskild människa. Vi kan bli så här små eftersom det är just det som vi faktiskt är. Med detta som utgångspunkt kan vi bygga upp samfund som inte har några geografiska anknytningar.

Vittnar inte den här dagen om att Kristi kyrka inte begränsas av statliga eller kommunala gränser. Inte heller i denna betydelse behöver vi fira gudstjänst i Jerusalem eller på Gerissim utan i Ande och sanning. Men på vilket sätt borde vi möta en människa av vår egen tid, hon som så ofta är mentalt lika trasig och andligt lika förvirrad som kvinnan vid Sykars källa.

III         Gudstjänst i Ande och sanning är möjlig enbart i Kristi kärlek

När vi i morgon återvänder till Finland kommer vi säkert att få höra många frågor: Var var ni? Hur var det? Hur skulle det låta med svaret: Vi var med om att arrangera prästvigningen och högmässa för Missionsprovinsen i Ande och sanning! En som har en mur av fientlighet omkring sig kunde svara: Just så! Det är ju klart förstås att just ni har Ande och sanning! Vi andra bara förrättar gudstjänster men NI firar dem i Ande och sanning! Någon annan är omgiven av rädsla och säger: Oj, jag skulle nog gärna komma, men inte har jag tillräckligt med Ande och det är lite si och så med sanningen också. Kan jag ens räkna med att få fira nattvard med er?

Fientlighet och rädsla dallrade i luften vid Sykars källa. En samaritisk kvinna med dåligt rykte mötte en from judisk man. Jesus kunde ha börjat diskussionen i Ande och sanning genom att genast säga: ”Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man”. Det skulle ha varit både sanningsenligt och ett andligt kraftprov. Men skulle kvinnan därefter skulle ha sprungit till staden för att vittna om att hon funnit Messias? Knappast. Hon skulle ha flytt och gömt sig bakom låsta dörrar. Murar av fientlighet och rädsla skulle ha bestått.

Men ser du hur Jesus med några kärleksfulla ord smälter bort fientligheten och rädslan? Med dessa ord skapar han gemenskap: ”Ge mig något att dricka.” Jesus vill dela en gemensam kalk med en oren synderska! Han gör det inte för sin egen skull – hans lärjungar skulle ju ha kunnat hjälpa honom – utan för kvinnans skull. Så uppstår möjligheten för Jesus att ge kvinnan levande vatten i Ande och sanning. Hans önskan i denna praktiska situation visar oss innebörden av inkarnationen, att Gud förkroppsligades till en människa. Gud själv närmar sig sina fiender och kommer till syndare, inte som gudomligt hot eller som domare utan med mänskligt ansikte.

Efter att ha bemött henne som människa uppenbarar Jesus sig även som allsmäktig Gud. Efter att ha bemött kvinnan i kärlek bemöter han henne i sanningen också, för kärleken har sin glädje i sanningen (1 Kor. 13:6). Till detta kallar oss Jesus i våra koinonior, för utan den kärlek som når människans usla nivå förtorkar vår gudstjänst i Ande och sanning och vissnar bort.

Så handlar Jesus även med oss i dag. Han kommer nära alla och envar. Han känner till allas våra smärtsamma och skamliga punkter vars ursprung inte är av Ande och sanning. Han genomskådar rädslan och även fientligheten som är i och omger våra hjärtan. Han känner till att det inte finns kärlek i oss, det första och det största av alla gåvor som Anden skänker. Därför har han kallat oss till gudstjänst, för att själv tjäna oss i sanning: Vi har i syndabekännelse fått medge att vi inte kan duga inför honom som bekännare, inte som kämpar, inte som herdar för hans hjord.

Men han har kallat oss också för att tjäna oss genom sin Ande som gör oss levande. Han ber inte oss om vår egen kalk utan han räcker ut sin egen för oss alla. Låt mig ge dig att dricka! Min kropp och mitt blod avlades av den Helige Ande genom jungfru Maria! Här i denna kropp och detta blod finns Ande som gör även dig levande för där finns syndaförlåtelse! Och där syndernas förlåtelse finns där finns även Ande och sanning, liv och salighet. Enbart i honom, genom honom och till honom firar vi gudstjänst i ord och sakrament. Det är jag, den som talar med dig. Det är jag som ger dig att dricka!

Nu förstår vi bättre orsaken till att Kalle sover med Provinsordningen bredvid sig. Nu ser vi tydligare vilket stort och härligt kall det handlar om då vi alla i Missionsprovinsen får arbeta för att människor skall kunna fira gudstjänst i Ande och sanning.

Amen.