Predikan vid G. Beijers vigning
2006-10-07 03:30 | 
| 
| 
+ I Jesu Namn +
Göran Beijers biskopsvigning i Stockholm
Quasimodo Geniti 2006
Joh 20:19-31
Vi har i dagens evangelium hört aposteln och evangelisten St Johannes’ berättelse om vår Herres Jesu Kristi instiftelse av det heliga, apostoliska ämbetet, vilket Han själv har förordnat i och för sin kyrka, inte bara för den goda ordningens skull, utan för att Hans kyrka alltid skall kunna samlas kring Ordets förkunnelse och undervisning, och samlas kring Hans heliga sakramenten, rätt förvaltat av dem, som rätteligen är insatta för att göra detta. Man kan inte önska ett mera passande evangelium på denna dag, då en man, som insatts att vara präst/tjänare åt Herre, nu vigs till att vara biskop och tillsynsman för Kristi hjord. Biskopen är kallad att tillse kyrkan liksom en vaken och trofast herde ser till fåren, som betrotts åt Honom. Mer än så, han tar hand om dem genom att ge dem allt de behöver för liv och helighet. Han förkunnar och erbjuder dem både Jesu Kristi person och den fulla frukten av Hans frälsande gärning: Han döper och lär upp de unga; och som det allt oftare är fallet undervisar han först och döper sen dem, som har kallats till Kristus genom förkunnelsen av evangeliet och genom vänners och käras bön. Detta är det ämbetet, vilket Herren gav till sina apostlar och kyrkan efter sin uppståndelse, såsom de fyra evangelister enastående bevittnar det. Vad angår apostlarna själva, så förstod de tydligen inte själva omedelbart den fulla omfattning och kraft i det, som hade överlämnats åt dem. Faktiskt skulle de inte förstå det helt och hållet, förrän de hade sett det sista tecknet – fiskafängets tecken och Jesu måltid, om vilket Johannes berättar i 21:a kapitlet. Först då, i den uppståndne Kristi tredje uppenbarelse, skulle detta bli klart för dem.
Liksom dagens evangelium, så pekar också den Gammal Testamentliga läsningen och episteln, enligt den svenska Kyrkohandboken på Quasimodo Geniti, den första söndagen efter Påsk, i samma riktning. I den Gammal Testamentliga läsningen, bevittnar profeten Jesaja, hur Herren har gjort sina egna vittnen, sina tjänare, som Han utvalde innan Han ville förkunna att Han allena är både Herre och Förlossare (Jes 43:10-12). Det samma säger Paulus i episteln: ”Detta är vad jag har förkunnat, och detta är vad Ni har trott – om inte Ni trott förgäves.”
Sedan, för det andra, kommer Kristus mitt ibland dem. Även stängda dörrar kan inte hålla Honom borta. Och Han visar sig vara en sådan Herre, som inte vi kan föreställa oss eller själva göra oss. Han kommer för att ge frukten av sitt lidande och sin död. Hans Ord till lärjungarna är frid. Hans Ord är SHALOM, den friden, som inte världen kan ge. Det är helhet och försoning med den Gud, som vi har varit i fiendskap med. Enhet och försoning och förlåtelse förkunnat av Honom som har förvärvat och vunnit allt detta till priset av sitt eget blod.
Vad Han ger till sina apostlar, det sänder Han dem nu ut med för att förmedla till andra.
Men det finns en tredje del också. Thomas Didymus, Tvillingen – det är en ordlek i arameiskan: ”Tomma Timma” – var inte där, och han förklarade lärjungarna att han inte tänkte tro, om inte han fick se Herren Jesus Kristus själv och se Hans sårmärken, sticka ett finger i såret och handen i Hans sida.
För den skull kallas han vanligtvis ”Tvivlaren”. Men egentligen drar han vår uppmärksamhet till något som är helt essentiellt i det evangelium, som undervisas av trogna biskopar och predikas av trogna präster. Thomas kommer att vara en frimodig och trogen biskop för själarna. I detta evangelium förklarar han att han inte kan jubla, om han inte får försäkran om att denne uppståndne Herre Jesus, vilken lärjungarna säger har visat sig för dem, verkligen är den samme som den Herre Jesus, som fästes till korset och fick märken efter spjutet för vår förlåtelses och frälsnings skull. Om Han som uppstått inte är den samme som den som dog för världens synder, då skulle han inte vara en triumferande frälsare, utan blott ett viskande spöke, en okroppslig och ofullkomlig representation, en blek påminnelse om Honom som dog på korset. Tack vare Thomas, kan vi lägga åt sidan allt allmänt tal om ”Jesus Andes seger”, ”den andlige uppståndelse” och ”personlighet som inte ens döden kunde besegra”. I slutändan visar sig hans krav att vara onödigt, eftersom Ordet, vilket Kristus talar till honom har i sig kraften att skapa vad det nämnar: ”Var inte utan tro, utan tro!” Joh 20:25.
Gud give er alltid frimodiga och trogna biskopar och präster som förkunnar denna Herre och erbjuder er – i predikan, i det heliga dopet och i avlösningens ord talat till Er och i nattvardens sakrament – Kristi sanna kropp och blod i bröd och vin – allt det som han förvärvat Er genom sin heliga födelse, sin omskärelse, genom sitt dop, fastande och frestelse, genom sin lidelse och död på korset, genom sin uppståndelse och himmelsfärd. De som kallas Herrens tjänare, men som ger Er mindre än – eller nekar att ge – det som er Herre vill att Ni skall få, kommer domen att vila fruktansvärt över!
Det finns i evangeliet tre centrala focuspunkter. I Bibeln och i Kyrkan betyder tre helhet och fullkomlighet. Det som är tre är fullt och helt. Från gammal tid vigdes biskopen av tre biskopar, for detta att göra biskopar är inget man gör i en hörna, en separatistisk handling i sekten, som anser sig själv ha mera eller bättre tro än alla andra. Der kan förstås vara fler än tre, men av tradition är tre biskopar det minimum, som representerar Kyrkans helhet och som visar på den sanning, att han som vigs denna dag tar emot den samma Ande, vilken de har tagit emot, att Ordet och tron, han förkunnar är samma som de bekänner och förkunnar: En Herre, en tro, ett dop. Så skall också Missionsprovinsen nu ha tre biskopar, när biskop Arne och bräderna i biskoplig ordning lägger händerna på – igår Lars – idag Göran, ber för dem och välsignar. Dessa tre biskopar med löftet att lyfta fram Svenska kyrkans gamla tro och bekännelse .
Det är nu Ert uppdrag att lyfta dessa med era allvarliga böner. Det är redan klart, hur andra kommer att vara elaka mot dem och behandla dem illa. Guldkorsen de bär till et tecken på ämbetet är symboler på de mycket tyngre korsen, vilka de måste bära som Kyrkans Herres trogna tjänar-herdar. De är kallade att vara tjänare för försoning mitt i ett samhälle, som anser vilken påminnelse som helst att vi behöver försoning för en provokation, som bör mötas med skymf, med kyrko-rättsligt straff och – om möjligt – med civila rättens fulla styrka. Bed för dem, såsom de allvarligt ber för Er och för er kyrka och ert land: att de får vara starka, att de får vara frimodiga, att de får vara trogna.
I Jesu namn. Amen.
Göran Beijers biskopsvigning i Stockholm
Quasimodo Geniti 2006
Joh 20:19-31
I Faderns, +Sonens och den helige Andes Namn. Amen.
Mina kära älskade bröder och systrar i var Herre Jesus Kristus:Vi har i dagens evangelium hört aposteln och evangelisten St Johannes’ berättelse om vår Herres Jesu Kristi instiftelse av det heliga, apostoliska ämbetet, vilket Han själv har förordnat i och för sin kyrka, inte bara för den goda ordningens skull, utan för att Hans kyrka alltid skall kunna samlas kring Ordets förkunnelse och undervisning, och samlas kring Hans heliga sakramenten, rätt förvaltat av dem, som rätteligen är insatta för att göra detta. Man kan inte önska ett mera passande evangelium på denna dag, då en man, som insatts att vara präst/tjänare åt Herre, nu vigs till att vara biskop och tillsynsman för Kristi hjord. Biskopen är kallad att tillse kyrkan liksom en vaken och trofast herde ser till fåren, som betrotts åt Honom. Mer än så, han tar hand om dem genom att ge dem allt de behöver för liv och helighet. Han förkunnar och erbjuder dem både Jesu Kristi person och den fulla frukten av Hans frälsande gärning: Han döper och lär upp de unga; och som det allt oftare är fallet undervisar han först och döper sen dem, som har kallats till Kristus genom förkunnelsen av evangeliet och genom vänners och käras bön. Detta är det ämbetet, vilket Herren gav till sina apostlar och kyrkan efter sin uppståndelse, såsom de fyra evangelister enastående bevittnar det. Vad angår apostlarna själva, så förstod de tydligen inte själva omedelbart den fulla omfattning och kraft i det, som hade överlämnats åt dem. Faktiskt skulle de inte förstå det helt och hållet, förrän de hade sett det sista tecknet – fiskafängets tecken och Jesu måltid, om vilket Johannes berättar i 21:a kapitlet. Först då, i den uppståndne Kristi tredje uppenbarelse, skulle detta bli klart för dem.
Liksom dagens evangelium, så pekar också den Gammal Testamentliga läsningen och episteln, enligt den svenska Kyrkohandboken på Quasimodo Geniti, den första söndagen efter Påsk, i samma riktning. I den Gammal Testamentliga läsningen, bevittnar profeten Jesaja, hur Herren har gjort sina egna vittnen, sina tjänare, som Han utvalde innan Han ville förkunna att Han allena är både Herre och Förlossare (Jes 43:10-12). Det samma säger Paulus i episteln: ”Detta är vad jag har förkunnat, och detta är vad Ni har trott – om inte Ni trott förgäves.”
Evangeliet till idag är verkligen mycket rikt. Det består av tre delar.
Först visar sig den uppståndne Kristus sig för lärjungarna. Evangelisten Johannes, som var en av dem, kallar dem inte för apostlar. Varken han eller någon annan av de elva, skulle ha valt att kalla sig för apostlar vid den tiden. De hade ingen anledning att vara högfärdiga eller skryta. Alla hade de, även den modige Petrus, alla – utom Johannes – hade de antingen rent av förnekat Kristus eller flytt iväg efter fängslandet. Simon Petrus och den andre lärjungen, som hade kommit till graven före honom och hört Maria Magdalenas ord och sett platsen, där Kristus hade blivit lagd, trodde, men ännu förstod de inte. De var fortfarande fulla av rädsla. Alla var de – som så snart skulle vara utspridda för att förkunna Kristi person och verk för folken – rädda för judarna och bakom låsta dörrar. De var nog också mer än lite rädda efter rapporten från Simon Petrus och den andre lärjungen. Vad skulle hända om Kristus visade sig för dem nu? Vad skulle hända om de skulle stå framför Honom, som de haft så svagt förtroende för och följt med så vacklande steg? Under sin tjänst på jorden hade Han kallat dem för ”män av liten tro”, och de hade fått lära sig att Hans Ord verkligen är ett tveeggat svärd, som skär rakt igenom till platsen inom oss, där själ och ande, där märg och ben delas. Vad om Han skulle komma, och vi som syndar skulle finna oss själv nakna inför Honom, utlämnade åt Honom, som vi måste göra räkenskap för (Hebr 4:12f)? Det är inte konstigt, att de som förkastar uppståndelsen måste ge näring åt hoppet om att Han inte är uppstånden.Sedan, för det andra, kommer Kristus mitt ibland dem. Även stängda dörrar kan inte hålla Honom borta. Och Han visar sig vara en sådan Herre, som inte vi kan föreställa oss eller själva göra oss. Han kommer för att ge frukten av sitt lidande och sin död. Hans Ord till lärjungarna är frid. Hans Ord är SHALOM, den friden, som inte världen kan ge. Det är helhet och försoning med den Gud, som vi har varit i fiendskap med. Enhet och försoning och förlåtelse förkunnat av Honom som har förvärvat och vunnit allt detta till priset av sitt eget blod.
Vad Han ger till sina apostlar, det sänder Han dem nu ut med för att förmedla till andra.
Men det finns en tredje del också. Thomas Didymus, Tvillingen – det är en ordlek i arameiskan: ”Tomma Timma” – var inte där, och han förklarade lärjungarna att han inte tänkte tro, om inte han fick se Herren Jesus Kristus själv och se Hans sårmärken, sticka ett finger i såret och handen i Hans sida.
För den skull kallas han vanligtvis ”Tvivlaren”. Men egentligen drar han vår uppmärksamhet till något som är helt essentiellt i det evangelium, som undervisas av trogna biskopar och predikas av trogna präster. Thomas kommer att vara en frimodig och trogen biskop för själarna. I detta evangelium förklarar han att han inte kan jubla, om han inte får försäkran om att denne uppståndne Herre Jesus, vilken lärjungarna säger har visat sig för dem, verkligen är den samme som den Herre Jesus, som fästes till korset och fick märken efter spjutet för vår förlåtelses och frälsnings skull. Om Han som uppstått inte är den samme som den som dog för världens synder, då skulle han inte vara en triumferande frälsare, utan blott ett viskande spöke, en okroppslig och ofullkomlig representation, en blek påminnelse om Honom som dog på korset. Tack vare Thomas, kan vi lägga åt sidan allt allmänt tal om ”Jesus Andes seger”, ”den andlige uppståndelse” och ”personlighet som inte ens döden kunde besegra”. I slutändan visar sig hans krav att vara onödigt, eftersom Ordet, vilket Kristus talar till honom har i sig kraften att skapa vad det nämnar: ”Var inte utan tro, utan tro!” Joh 20:25.
Gud give er alltid frimodiga och trogna biskopar och präster som förkunnar denna Herre och erbjuder er – i predikan, i det heliga dopet och i avlösningens ord talat till Er och i nattvardens sakrament – Kristi sanna kropp och blod i bröd och vin – allt det som han förvärvat Er genom sin heliga födelse, sin omskärelse, genom sitt dop, fastande och frestelse, genom sin lidelse och död på korset, genom sin uppståndelse och himmelsfärd. De som kallas Herrens tjänare, men som ger Er mindre än – eller nekar att ge – det som er Herre vill att Ni skall få, kommer domen att vila fruktansvärt över!
Det finns i evangeliet tre centrala focuspunkter. I Bibeln och i Kyrkan betyder tre helhet och fullkomlighet. Det som är tre är fullt och helt. Från gammal tid vigdes biskopen av tre biskopar, for detta att göra biskopar är inget man gör i en hörna, en separatistisk handling i sekten, som anser sig själv ha mera eller bättre tro än alla andra. Der kan förstås vara fler än tre, men av tradition är tre biskopar det minimum, som representerar Kyrkans helhet och som visar på den sanning, att han som vigs denna dag tar emot den samma Ande, vilken de har tagit emot, att Ordet och tron, han förkunnar är samma som de bekänner och förkunnar: En Herre, en tro, ett dop. Så skall också Missionsprovinsen nu ha tre biskopar, när biskop Arne och bräderna i biskoplig ordning lägger händerna på – igår Lars – idag Göran, ber för dem och välsignar. Dessa tre biskopar med löftet att lyfta fram Svenska kyrkans gamla tro och bekännelse .
Det är nu Ert uppdrag att lyfta dessa med era allvarliga böner. Det är redan klart, hur andra kommer att vara elaka mot dem och behandla dem illa. Guldkorsen de bär till et tecken på ämbetet är symboler på de mycket tyngre korsen, vilka de måste bära som Kyrkans Herres trogna tjänar-herdar. De är kallade att vara tjänare för försoning mitt i ett samhälle, som anser vilken påminnelse som helst att vi behöver försoning för en provokation, som bör mötas med skymf, med kyrko-rättsligt straff och – om möjligt – med civila rättens fulla styrka. Bed för dem, såsom de allvarligt ber för Er och för er kyrka och ert land: att de får vara starka, att de får vara frimodiga, att de får vara trogna.
I Jesu namn. Amen.