Predikan vid Lars Artmans vigning
2006-10-07 03:17 | 
| 
| 
I Jesu Namn
Lars Artmans biskopsvigning i Kristianstad
Quasimodo Geniti 2006
Joh 21:1-14
Läsningarna vid gudstjänsten denna eftermiddag är hämtade från den andra årgången i den Svenska Evangelieboken för den 1:a söndagen efter påsk. De nyfödda barnens söndag, Guds barn, födda av Kristus genom det heliga dopets sakrament; barn, som hungrar och törstar efter Guds Ords rena mjölk. Detta är verkligen passande, för det som sker här idag i denna kyrka och i Er närvaro har i högsta grad att göra med trogen förvaltning och förmedling av allt det, som Gud har tänkt ge till oss genom munnen och tjänsten hos dem, som Han har kallat till Hans trofasta tjänst i biskopsämbetet. Gud betjänar oss genom förkunnelse och sakramentsförvaltning, utövat av de män, som biskopen lägger sina händer på i prästvigningen. För det är givet i händerna på Er biskop att bevara och utbreda just det heliga ämbetet, genom vilket vår Herres Jesu Kristi frälsande, rättfärdiggörande och helgande gärning både öppet proklameras och i sakramentala, nådefulla gåvor erbjuds till dem, som bekänner sin brist och behov av det, som Gud önskar att de skall ta emot.
I den Gammal Testamentliga läsningen visar sig profeten Hosea vara just en sådan trogen tjänare åt Herren och Hans Ord. Han hävdar inte att Herren nu talar ett nytt och helt annorlunda ord, som rakt av motsäger, vad Han tidigare sagt. Ordets trogne tjänare letar varken i världen omkring sig eller i sig själv efter ett nytt ord att förkunna. Han kallar alla syndare – och bland dem sig själv ( ”Kom, låt oss vända om till Herren...”) till bot, vilken är född av tro. Det är en trogen och gudaktig biskops gärning, att lära ut Guds rena Ord, både Lag och Evangelium, som det är skrivet i det Gamla och Nya Testamentes kanoniska böcker, och som det precist och trofast är bekänt i den gamla kyrkans bekännelser: den apostoliska, den nicenska och den athanasianska bekännelsen, liksom i den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Också så ordnar han och insätter i prästerlig tjänst de män, vilka blivit noggrant insatta i Guds Ord och i Kyrkans tro, som är hämtad från detta Ord; de män, vilka prövats och kallats till tjänst av och i kyrkan, för att slå följe med dem, som – genom århundraden – rätteligen kallats ”Det gudomliga Ordets Tjänare (V.D.M.).
I epistel-texten talar aposteln Johannes om det vittnesbörd, som Gud har gett oss trefaldigt genom Anden, vattnet och blodet, fullbordat och funnet i vår Herres inkarnation, det vill säga, i Hans ankomst i kött och blod i Jungfru Marias moderliv, inkarnation av Herren Jesus, som kom för att dö för våra synder och uppstå segrande över döden till vår rättfärdiggörelse. Det är om denne Jesus allena att Fadern från himlen proklamerade vid Hans dop, när Anden steg ner över Honom som en duva: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnet välbehag!” Kyrkan känner och tror ingen annan Herre Jesus Kristus än denne Herre Jesus Kristus, och Guds Ords tjänare förkunnar ingen annan Kristus än Honom. Borta från Honom har vi, som var och en är en syndare, ingen frälsare. Skulle vi misslyckas med att förkunna Honom, då skulle vi från våra åhörare undanhålla en inbjudan att ta emot Herren Jesus, utan vem vi inte har något hopp i denna världen, eller någon annan värld eller liv. Liksom Faderns bekräftelse gavs till Sonen i hans dop, så är också vittnesbördet och bekräftelsen på att denne Herre Jesus Kristus är vår och vi Hans givet till oss i vårt dop. Detta vittnesbörd eller intyg är mycket mera pålitligt än någon människas, för det är Gud själv som ger det – och Gud är inte en lögnare. Guds Ords tjänare både döper och inbjuder oss konstant att komma ihåg vårt dop och jubla över det. Han bevittnar Guds egen bekräftelse, att både han själv och de apostoliska tjänarna, som han leder, vill leda oss till det eviga livet, vilket finns enbart i Guds Son, alla herdars Herde, våra själars Herde och Biskop.
I evangeliet till idag får vi höra om tredje gången Herren Jesus Kristus visar sig efter uppståndelsen, vilket aposteln och evangelisten Johannes:
”Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att igenom tron skolen hava liv i hans namn.”
Johannes kunde ha slutat där, men han tänkte på ytterligare ett tecken, som jag och ni behöver känna till. Kristus hade uppstått från de döda. Han hade visat sig i det övre rummet, där lärjungarna hade gömt sig av rädsla för judarna. Han hade gett dem sin frid för att lösa dem från deras synder, förlåta dem deras fruktan och svek och deras förlust av tillit och tro till Honom. Och Han hade vigt dem till apostolisk tjänst, när Han gav dem den helige Ande och makten att förlåta den botfärdiges synder och binda den obotfärdige i sina synder.
Nu var lärjungarna på egen hand igen, och de visste ännu inte riktigt vad allt detta skulle betyda. Trots all välsignelse, de fått, visste de att de i sig själva fortfarande var mycket svaga och bar med sig den tunga bördan, som är effekten av den ursprungliga synden (arvsynden). Och därför gick de ganska enkelt tillbaka till det liv, de hade kommit ifrån. Som Augustinus säger det, de hade varit människofiskare, men nu återgick de till att fiska efter fisk!
Kanske är det underligt, att St Johannes inte specifikt berättar om det mirakulösa fiskafänget och måltiden Herren gav till ett tecken, men det är väldigt tydligt att det är just vad det är. För lärjungarna och för oss också är detta ett tecken på man inte kan gå tillbaka till det tidigare. De, som Kristus har kallat till den apostoliska tjänsten, kommer inte längre att vara vanliga fiskare. Och de som följer i ordningen i senare generationer måste vara mera än blott akademiska teologer, filosofer, sociologer och psykologer, som bär ärosamma titlar och gamla liturgiska kläder, men som inte har något ord eller någon gåva att ge utöver det man kan få från vilken akademiker eller filosof, sociolog eller psykolog som helst. De har en gärning och ett ord från Gud. Med aposteln Paulus måste de bekänna: ”Jag måste ju göra så; och ve mig, om jag icke förkunnade evangelium!” (1 Kor 9:16)
Johannes säger: ”Detta var tredje gången Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.” Det som är tre är helt och fullt: Tre personer i Gudomen: Fader, Son och helig Ande. Jona var tre dagar i fisken, Kristus uppstod på tredje dagen. Han bad en tre-faldig bön i Gethsemane, när Han förråddes. Det var tre gånger Kristus frågade Petrus, om han älskade Honom eller inte. Petrus fick en trefaldig vision innan han mötte centurionen Cornelius. Vi kunde fortsätta. Att Jesus visar sig en tredje gång, gör tecknet helt och fullt.
Så gäller också i kyrkan. Från gammal tid vigdes biskopen av tre biskopar. För detta att göra biskopar är inget man gör i ett hörn, en separatistisk handling i en sekt, som tror sig ha mera eller bättre tro än någon annan. Det kan vara fler än tre, men traditionen stadgar detta minimum för att representera kyrkans fullhet och helhet, och den sanningen, att han som vigs idag tar emot samma Ande, som de tog emot; att Ordet och tron, han förkunnar, är det samma Ord och samma tro, som dessa också tror och bekänner: En Herre, en tro, ett dop. Således får också Missionsprovinsen nu tre biskopar, när biskop Arne och hans bröder i biskoplig ordning lägger händerna på först Lars idag och sedan Göran i morgon, för att bedja och välsigna. Dessa tre i denna provins med löftet att fasthålla Svenska kyrkans gamla tro och bekännelse.
Det är upp till Er att lyfta fasthålla och lyfta dem i era allvarliga böner. Det är redan klart, hur andra kommer att vara elaka mot dem och misshandla dem. De gyllne korsen, vilka de kommer att bära som ett tecken på ämbete och ordning är tecken på de mycket tyngre korsen, vilka de måste bära, liksom trofasta tjänar-herdar åt kyrkans Herre. De är kallade att vara förlikningens tjänare mitt i ett samhälle, som betraktar vilken påminnelse som helst att vi skulle behöva förlikning som en provokation, vilken bör mötas med skymf, med kyrkligt straff, och om möjligt med civila rättens fulla kraft. Bed för dem, som de ber allvarligt för Er och er kyrka och för ert land: att de skall få vara starka, att de får vara frimodiga, att de får vara trofasta.
I Jesu namn. Amen
Lars Artmans biskopsvigning i Kristianstad
Quasimodo Geniti 2006
Joh 21:1-14
I Faderns, +Sonens och den helige Andes Namn. Amen.
Mina kära och älskade bröder och systrar i vår Herre Jesus Kristus:Läsningarna vid gudstjänsten denna eftermiddag är hämtade från den andra årgången i den Svenska Evangelieboken för den 1:a söndagen efter påsk. De nyfödda barnens söndag, Guds barn, födda av Kristus genom det heliga dopets sakrament; barn, som hungrar och törstar efter Guds Ords rena mjölk. Detta är verkligen passande, för det som sker här idag i denna kyrka och i Er närvaro har i högsta grad att göra med trogen förvaltning och förmedling av allt det, som Gud har tänkt ge till oss genom munnen och tjänsten hos dem, som Han har kallat till Hans trofasta tjänst i biskopsämbetet. Gud betjänar oss genom förkunnelse och sakramentsförvaltning, utövat av de män, som biskopen lägger sina händer på i prästvigningen. För det är givet i händerna på Er biskop att bevara och utbreda just det heliga ämbetet, genom vilket vår Herres Jesu Kristi frälsande, rättfärdiggörande och helgande gärning både öppet proklameras och i sakramentala, nådefulla gåvor erbjuds till dem, som bekänner sin brist och behov av det, som Gud önskar att de skall ta emot.
I den Gammal Testamentliga läsningen visar sig profeten Hosea vara just en sådan trogen tjänare åt Herren och Hans Ord. Han hävdar inte att Herren nu talar ett nytt och helt annorlunda ord, som rakt av motsäger, vad Han tidigare sagt. Ordets trogne tjänare letar varken i världen omkring sig eller i sig själv efter ett nytt ord att förkunna. Han kallar alla syndare – och bland dem sig själv ( ”Kom, låt oss vända om till Herren...”) till bot, vilken är född av tro. Det är en trogen och gudaktig biskops gärning, att lära ut Guds rena Ord, både Lag och Evangelium, som det är skrivet i det Gamla och Nya Testamentes kanoniska böcker, och som det precist och trofast är bekänt i den gamla kyrkans bekännelser: den apostoliska, den nicenska och den athanasianska bekännelsen, liksom i den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Också så ordnar han och insätter i prästerlig tjänst de män, vilka blivit noggrant insatta i Guds Ord och i Kyrkans tro, som är hämtad från detta Ord; de män, vilka prövats och kallats till tjänst av och i kyrkan, för att slå följe med dem, som – genom århundraden – rätteligen kallats ”Det gudomliga Ordets Tjänare (V.D.M.).
I epistel-texten talar aposteln Johannes om det vittnesbörd, som Gud har gett oss trefaldigt genom Anden, vattnet och blodet, fullbordat och funnet i vår Herres inkarnation, det vill säga, i Hans ankomst i kött och blod i Jungfru Marias moderliv, inkarnation av Herren Jesus, som kom för att dö för våra synder och uppstå segrande över döden till vår rättfärdiggörelse. Det är om denne Jesus allena att Fadern från himlen proklamerade vid Hans dop, när Anden steg ner över Honom som en duva: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnet välbehag!” Kyrkan känner och tror ingen annan Herre Jesus Kristus än denne Herre Jesus Kristus, och Guds Ords tjänare förkunnar ingen annan Kristus än Honom. Borta från Honom har vi, som var och en är en syndare, ingen frälsare. Skulle vi misslyckas med att förkunna Honom, då skulle vi från våra åhörare undanhålla en inbjudan att ta emot Herren Jesus, utan vem vi inte har något hopp i denna världen, eller någon annan värld eller liv. Liksom Faderns bekräftelse gavs till Sonen i hans dop, så är också vittnesbördet och bekräftelsen på att denne Herre Jesus Kristus är vår och vi Hans givet till oss i vårt dop. Detta vittnesbörd eller intyg är mycket mera pålitligt än någon människas, för det är Gud själv som ger det – och Gud är inte en lögnare. Guds Ords tjänare både döper och inbjuder oss konstant att komma ihåg vårt dop och jubla över det. Han bevittnar Guds egen bekräftelse, att både han själv och de apostoliska tjänarna, som han leder, vill leda oss till det eviga livet, vilket finns enbart i Guds Son, alla herdars Herde, våra själars Herde och Biskop.
I evangeliet till idag får vi höra om tredje gången Herren Jesus Kristus visar sig efter uppståndelsen, vilket aposteln och evangelisten Johannes:
”Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att igenom tron skolen hava liv i hans namn.”
Johannes kunde ha slutat där, men han tänkte på ytterligare ett tecken, som jag och ni behöver känna till. Kristus hade uppstått från de döda. Han hade visat sig i det övre rummet, där lärjungarna hade gömt sig av rädsla för judarna. Han hade gett dem sin frid för att lösa dem från deras synder, förlåta dem deras fruktan och svek och deras förlust av tillit och tro till Honom. Och Han hade vigt dem till apostolisk tjänst, när Han gav dem den helige Ande och makten att förlåta den botfärdiges synder och binda den obotfärdige i sina synder.
Nu var lärjungarna på egen hand igen, och de visste ännu inte riktigt vad allt detta skulle betyda. Trots all välsignelse, de fått, visste de att de i sig själva fortfarande var mycket svaga och bar med sig den tunga bördan, som är effekten av den ursprungliga synden (arvsynden). Och därför gick de ganska enkelt tillbaka till det liv, de hade kommit ifrån. Som Augustinus säger det, de hade varit människofiskare, men nu återgick de till att fiska efter fisk!
Kanske är det underligt, att St Johannes inte specifikt berättar om det mirakulösa fiskafänget och måltiden Herren gav till ett tecken, men det är väldigt tydligt att det är just vad det är. För lärjungarna och för oss också är detta ett tecken på man inte kan gå tillbaka till det tidigare. De, som Kristus har kallat till den apostoliska tjänsten, kommer inte längre att vara vanliga fiskare. Och de som följer i ordningen i senare generationer måste vara mera än blott akademiska teologer, filosofer, sociologer och psykologer, som bär ärosamma titlar och gamla liturgiska kläder, men som inte har något ord eller någon gåva att ge utöver det man kan få från vilken akademiker eller filosof, sociolog eller psykolog som helst. De har en gärning och ett ord från Gud. Med aposteln Paulus måste de bekänna: ”Jag måste ju göra så; och ve mig, om jag icke förkunnade evangelium!” (1 Kor 9:16)
Johannes säger: ”Detta var tredje gången Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.” Det som är tre är helt och fullt: Tre personer i Gudomen: Fader, Son och helig Ande. Jona var tre dagar i fisken, Kristus uppstod på tredje dagen. Han bad en tre-faldig bön i Gethsemane, när Han förråddes. Det var tre gånger Kristus frågade Petrus, om han älskade Honom eller inte. Petrus fick en trefaldig vision innan han mötte centurionen Cornelius. Vi kunde fortsätta. Att Jesus visar sig en tredje gång, gör tecknet helt och fullt.
Så gäller också i kyrkan. Från gammal tid vigdes biskopen av tre biskopar. För detta att göra biskopar är inget man gör i ett hörn, en separatistisk handling i en sekt, som tror sig ha mera eller bättre tro än någon annan. Det kan vara fler än tre, men traditionen stadgar detta minimum för att representera kyrkans fullhet och helhet, och den sanningen, att han som vigs idag tar emot samma Ande, som de tog emot; att Ordet och tron, han förkunnar, är det samma Ord och samma tro, som dessa också tror och bekänner: En Herre, en tro, ett dop. Således får också Missionsprovinsen nu tre biskopar, när biskop Arne och hans bröder i biskoplig ordning lägger händerna på först Lars idag och sedan Göran i morgon, för att bedja och välsigna. Dessa tre i denna provins med löftet att fasthålla Svenska kyrkans gamla tro och bekännelse.
Det är upp till Er att lyfta fasthålla och lyfta dem i era allvarliga böner. Det är redan klart, hur andra kommer att vara elaka mot dem och misshandla dem. De gyllne korsen, vilka de kommer att bära som ett tecken på ämbete och ordning är tecken på de mycket tyngre korsen, vilka de måste bära, liksom trofasta tjänar-herdar åt kyrkans Herre. De är kallade att vara förlikningens tjänare mitt i ett samhälle, som betraktar vilken påminnelse som helst att vi skulle behöva förlikning som en provokation, vilken bör mötas med skymf, med kyrkligt straff, och om möjligt med civila rättens fulla kraft. Bed för dem, som de ber allvarligt för Er och er kyrka och för ert land: att de skall få vara starka, att de får vara frimodiga, att de får vara trofasta.
I Jesu namn. Amen