Missionsprovinsen

Missionsprovinsen inför 2010-talet ...

Roland Gustafsson

Till det extra Provinskonventet hade Roland Gustafsson blivit tillfrågad att, sida vid sida med provinssekreteraren Bengt Birgersson, ha ett anförande på temat Missionsprovinsen inför 2010-talet ...

Ni får se det som en inledning, några antydningar om och från vår samtid samt några infallsvinklar med tanke på framtiden.
Det känns rimligt att ta psalmistens ord som utgångspunkt: Min tid står i dina händer (Ps. 31:16).
Jag vill lyfta fram tre aspekter:

1. sant och falskt gudstjänstfirande,
2. nedbrytande anpassning, och
3. evangelisation.

Sant och falskt gudstjänstfirande

Inför kyrkovalet i höstas läste jag en artikel på debattforumet Newsmill med rubriken Dags för Svenska kyrkan att bli kristen. Författarna var inga mindre än humanisterna Christer Sturmark och Patrik Lindenfors. I ett antal punkter förmedlade de inspiration inför framtida kyrkoval. Jag nöjer mig att här citera från två av punkterna:

Fokusera på kärnverksamheten: kristendomen. Hela poängen med Svenska kyrkan är att sprida sin egen version av evangeliet. Det är där fokus borde ligga, inte på miljö, jämställdhet, traditioner, eller vad kyrkan nu blir utnyttjad till.
Sluta låtsas vara en välgörenhetsorganisation. Svenska kyrkan allokerar mindre än 20 % av sin budget till humanitär verksamhet. Ändå skyltar man med denna verksamhet som om den vore någon sorts huvudfokus. Det är falsk marknadsföring.

Visst är det anmärkningsvärd rådgivning! På sätt och vis förmedlas större klarsyn hos icke-kristna jämfört med Gudsfolkets egen förmåga att tolka sin samtid. Står det inte i samklang med Jesu ord: ... den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn (Luk. 16:8)?

Samma retorik använder profeten Jeremia i sin samtid, när han redogör för Israels trolöshet mot Herren. Prästerna frågade inte: "Var är Herren?" De som hade hand om lagen kände inte Herren och herdarna var trolösa mot honom. Profeterna profeterade i Baals namn och följde sådana som inte kunde hjälpa. Därefter blickar profeten ut över sin samtid och ställer frågan: Finns det någonstans ett liknande fenomen? Se efter, undersök noga om något liknande har skett? Har ett hednafolk någonsin bytt bort sina gudar? Och ändå är de inga gudar. Men mitt folk har bytt bort sin härlighet mot en avgud som inte kan hjälpa (Jer. 2:11). Det är en ytterst allvarlig situation – pinsam dessutom. Och profeten fortsätter: Häpna över detta, ni himlar, rys av stor förfäran, säger Herren. Ty mitt folk har begått en dubbel synd: De har övergivit mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten (Jer. 2:12-13).

Vi befinner oss på många sätt i en liknande situation som den profeten Jeremia beskriver. En tid av anpassning efter den här världens värderingar, ett allvarligt avfall från den levande Gud.

För drygt sex år sedan skrev kyrkohistorikern Rune Imberg en debattartikel med rubriken: Kyrkans kommande kollaps en följd av teologiskt förfall (Dagen 26/8 2003). Imberg utmålar situationen i forna Östtyskland, den kollaps som inträffade i slutet av 1980-talet, och befarar att något av detsamma riskerar att inträffa i Svenska kyrkans sammanhang: Det dröjer inte länge tills organisationen imploderar, rasar ihop, genom ett inre sönderfall. Kanske tar det fem år, men högst tio. Imberg lyfter fram punkter som under de senaste veckorna besannats och öppet deklarerats i media:
Nerläggning och sammanslagning. Hundratals församlingar lever inte upp till kyrkoordningen, att samla folk till gudtjänst, det finns bristande engagemang, etc.

Ekonomisk kris.

Trots att Svenska kyrkan allt mer fyllts med folkyrkligt, sekulariserat tänkande, tenderar den att bli allt mindre folkkyrka. Flykten från kyrkan fortsätter. Många av dem är högavlönade, vilket leder till ekonomiska bakslag.

Vad är orsaken till detta förfall? Imberg svarar: ... kyrkoledningen har valt att följa folkopinionen i stället för Guds ord. Man har föredragit Egyptens köttgrytor framför att vandra med Herren i öknen. Olydnad mot Guds ord straffar sig alltid och skapar en kedjereaktion. Synd föder synd. (---) Den organisatoriska kollapsen har alltså föregåtts av en teologisk.

Så långt från Rune Imbergs artikel – återkommer till den inom kort.

Jag har den senaste tiden tänkt en del över patriarken Isaks liv och historia. I 1 Mos. 26 talas det om hur Isak med familj drabbas av hungersnöd i det förlovade landet. Herren förnyar sitt löfte, som tidigare givits åt Abraham. Isak tycks på olika sätt ha förlorat kontinuiteten med sina förfäder: Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt medan hans fader Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord (1 Mos. 26:15). Vi befinner oss i en liknande situation. Fiender till Kristi kyrka fyller igen våra andliga brunnar med jord, falsk lära och villfarelse florerar i vårt land.

Isak kunde i sin tid inte acceptera att en av Gud given andlig vattenåder torkat igen: Isak grävde på nytt upp de vattenbrunnar som hade grävts på hans fader Abrahams tid men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade givit dem. När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten (1 Mos. 26:18-19).

På liknande sätt är det Gudsfolkets uppgift att i vår tid, genom Guds Ord och Andens ledning på reformatoriskt sätt återupptäcka och bevara ett av Gud givet andligt arv till vårt folk. En återupptäckt av evangelium!

Tillbaka till Rune Imbergs artikel. Han pekar i sin avslutning på ett åtgärdspaket. Vi behöver på olika sätt be, arbeta och kämpa för, lokalt och nationellt, att Svenska kyrkans andliga arv förs vidare, även när kyrkoorganisationen kollapsar. Evangeliet om Jesus Kristus, världens Frälsare, måste räckas till vårt folk! Vi har en viktig uppgift att bygga upp ruinerna av Svenska kyrkan – arbetet behöver påbörjas redan nu, framhåller Imberg.

Missionsprovinsen har i sina stadgar formuleringar som pekar i den riktningen:

§§ 1-2: Missionsprovinsen vill verka i lydnad för Jesu missionsbefallning och bidraga till att människor i vårt land skall komma till tro på Honom och kunna fira gudstjänst i Ande och sanning ... att stödja anslutna gudstjänstgemenskaper och medverka till bildandet av nya, där sådana behövs.

Nedbrytande anpassning

Saken, kampen angår oss på ett personligt sätt. Det rör sig om individers relation till Herren Gud, till varandra och till vår samtid. I Ords 25:26 står det: Som en grumlad källa och en förorenad brunn är en rättfärdig som ger efter för en ogudaktig. Här beskrivs ett aktuellt och allvarligt förhållande med tanke på de tendenser till anpassning som sköljer in över oss på olika sätt i vardagen. Den bakomliggande, förrädiska frågan är som den alltid har varit: Skulle Gud verkligen ha sagt? – ifrågasättandet av Guds goda ordningar. Aposteln Paulus förmanar och uppmuntrar: Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom (Rom. 12:2).

Evangelisation

På vilket sätt kan då Missionsprovinsens uppdrag gestaltas i vardagen – i ditt och mitt personliga liv? Jag vill här i korthet knyta an till evangelietexterna på andra och tredje söndagen efter trettondedagen: Jesu möte och samtal med den samaritiska kvinnan (Joh. 4).

Vi lägger märke till hur Jesus knyter kontakt i det vardagliga livet. Det är på många sätt ett naturligt möte, ett samtal med mänskliga gemensamma nämna. Samtalet berör även existentiella frågor, gudstron, den enskildes relation till Gud. Jesus ställer kvinnan till svars inför Gud och människor, ett samvetsorienterat samtal. Det leder till avslöjanden, bekännelse och förlåtelse. Kvinnan får ett möte med Messias, med honom som uttalar det heliga Guds-namnet Det är Jag – utan att förkastas! Det blir till ett mäktigt vittnesbörd: Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Han kanske är Messias. Bekännelsen och vittnesbördet är missionsorienterat. Kvinnans omgivning får också ett möte med Jesus och kan konstatera: Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.

Jag summerar:

• Låt oss finna platser, ramar, strukturer för ett sant gudstjänstfirande – i Ande och sanning.
• Låt oss se upp för anpassningsandans förödande mönster, organisatoriskt och personligt.
• Låt oss förmedla evangeliet i kärlek, omsorg, närhet och med tydlighet och pregnans – som Jesus gjorde.

Allt detta kan inte ske genom mänsklig styrka, utan i Andens kraft – i väntan på vår Herres återkomst i härlighet. Kanske blir det under 2010-talet?!

Roland Gustafsson