Missionsprovinsen

Biskop Rolands föredrag vid Stödföreningens årsmöte den 15 maj 2010

När jag i ett svagt ögonblick svarade ja på förfrågan att hålla detta föredrag, beaktade jag inte mer i detalj temat som sådant. Vid närmare eftertanke, under förberedelsen, fann jag hur egocentriskt temat formulerats.

Därför känns det tryggt att ta utgångspunkt i mitt motto: … allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss (Jes. 26:12). Jag har också reflekterat över en biblisk paradox med avseende på oförmåga och kapacitet. Jesus konstaterar: … utan mig kan ni ingenting göra (Joh. 15:5) och aposteln Paulus försäkrar: … allt förmår jag i honom som ger mig kraft (Fil. 4:13). Paradoxen får sin upplösning i apostelns vittnesbörd: … hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem (Ef. 2:10) och … genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig (1 Kor. 15:10).

Inledningsvis vill jag i korthet påminna om vad som är Missionsprovinsens identitet och uppdrag och även vad provinsordningen säger om biskopens uppgift och ansvar. Därefter vill jag lyfta fram några perspektiv, punkter som jag ser som angelägna att arbeta med under den närmaste tiden.

Missionsprovinsens identitet och uppdrag

Grundläggningsdokument från juni 2003 andas av bekymmer med tanke på svenska folkets situation:

De flesta människor vet inte om att de står med oförlåtna synder inför sin Skapare. Därför behövs kunskap om Guds vilja spridas, likaväl som kunskap om vad Jesus Kristus gjort för oss, för att vi ska få syndernas förlåtelse, nytt liv och evig salighet. (---) Alltför få av oss kristna i Sverige idag bävar inför det ansvar Gud lägger på sitt folk. Vi behöver bli så uppfyllda av Andens glädje att vi inte kan låta bli att vittna om vår Frälsare. Av kärlek till medmänniskan behövs ett förnyat evangelisations- och undervisningsarbete i vårt land och i den svenska kyrkan.

I dokumenteringen finns följande definition:

Missionsprovinsen är en fri, icke-territoriell provins i Svenska kyrkan och står på dess oförändrade bekännelses grund och verkar i dess andliga tradition.

Missionsprovinsen utgör därför en struktur av stiftsliknande karaktär som synliggör gemenskapen mellan olika grupper och traditioner som står på Bibelns och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Syftet är att reformera kyrkans andliga arv och ta tillvara kallelsen för Guds församling att missionera och hos dem som är kallade till ordets tjänst, men som hindras för tjänst av nuvarande kyrkoordning för Svenska kyrkan.

Missionsprovinsen i Sverige och Finland av idag – några fakta:

1. Biskop Arne Olsson har vigt 4 biskopar, 21 präster – 8 för tjänst i Finland, 11 för tjänst i Sverige och 2 för tjänst i utlandet. Dessutom 1 diakon.

2. I prästkollegiet finns det för närvarande 55 medlemmar, de flesta i Sverige, ett dussin i Finland, några i övriga Norden och Baltikum.

3. I Sverige och Finland betjänas 2–3 000 personer i drygt 40 gudstjänstgemenskaper/koinonior (ungefär hälften i varje land i varierande storlek) av präster i Mpr.

4. Det odlas internationella kontakter i Norden, Baltikum, Tyskland, Storbritannien, Afrika och USA.

Biskopens uppgift och ansvar

Enligt provinsordningen är biskopens uppgifter följande (§ 8):

1. att vara tecken på gemenskapen med Kristi världsvida Kyrka ochden andliga enheten inom Missionsprovinsen.
2. att övervaka att Guds ord förkunnas rent och att sakramenten rätt förvaltas.
3. att leda uppbyggandet av Missionsprovinsen.
4. att stödja koinoniorna med tillsyn och uppmuntran.
5. att pröva och viga präster, diakoner och diakonissor, och välsigna predikanter och andra medarbetare till tjänst i koinoniorna eller för mission.
6. att vara pastor pastorum för präster och övriga tjänare genom tillsyn och själavård.
7. att anordna prästkonvent och fortbildning för präster, diakoner, diakonissor, predikanter, m.fl.
8. att uppmuntra och betjäna församlingar och grupper inom Svenska kyrkan som så begär.
9. att vara teologisk talesman gentemot Svenska kyrkans ledning och andra samfund.
10. att vara ”en väktare på Sions murar” och bevaka den andliga situationen.

Det är en utmanande 10-punktsförklaring! Jag är glad att vi är fyra biskopar i aktiv tjänst. Biskop Arne Olsson har med ålderns rätt trätt tillbaka, men är ändå för oss fyra en viktig resursperson. En rimlig arbetsfördelning mellan oss biskopar måste komma till stånd. Jag har under den senaste månaden tillskrivit alla biskoparna, i förhoppning om att under sommaren arrangera ett par dagars möte så att vår arbetsfördelning kan preciseras. Provinssekreteraren Bengt Birgersson och administratören Jakob Okkels är också utomordentligt viktiga resurspersoner.

Några perspektiv:

Gudstjänstfirandet

I Provinsordningen står det följande om koinoniornas verksamhet:

En koinonia är en gemenskap av människor som regelbundet, om möjligt söndagligen, firar gudstjänst tillsammans.

Här tror jag att de olika traditionernas erfarenheter kan berika varandra. Den söndagliga gudstjänsten är grunden – ja. Samtidigt kan den kompletteras med andra samlingar, något som min egen lågkyrkliga tradition har rik erfarenhet av. Det avgörande mottot måste vara, som aposteln Paulus uttrycker det:

Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan (Kol. 3:16).

Ett gott samspel mellan predikoämbetet och det allmänna prästadömet bör uppmuntras – att ämbete och nådegåvor, enligt Skriftens anvisningar, får vara i funktion.

Biskops- och prästkollegiets sammanhållning

Vi befinner oss på distans från varandra, utspridda och med relativt få personliga kontakter. Prästkollegiet möts en gång per år. Hur kan vi befrämja sammanhållning, uppbyggelse, rådgivning och själavård? Det är en utmaning! Våra kollegor i Finland har prövat en väg, att via telefon (gratis uppkoppling via datortelefoni) ha regelbundna prästmöten i större eller mindre grupper.

Internationella kontakter

Jag har redan pekat på att Missionsprovinsen har värdefulla kontakter i Norden, Baltikum, Tyskland, Storbritannien, Afrika och USA. Det finns på historisk grund en särskild länk och förbindelse till den Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK), genom att biskop Walter Obare vigde Arne Olsson till Missionsprovinsens förste biskop.

Jag anser att vi har behov av att knyta flera sådana kontakter, inte minst med evangelisk-lutherska kyrkor i Afrika. Låt mig lyfta fram ett exempel från Tanzania:

Den Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Tanzania (ELCT) har nyligen publicerat ett skarpt uttalande, fördömande av de kyrkor i Europa och USA som ifrågasätter skapelseordningen, äktenskapet som en Gud-given institution mellan en man och en kvinna. Tidningen Dagen hade för någon vecka sedan ett helt uppslag i ärendet. Kommer ELCT:s samarbetsavtal med Svenska kyrkan att sägas upp? Förmodligen – om man skall stå upp för sin bekännelse.

I juli 2010 kommer Lutherska Världsförbundet hålla sin elfte generalförsamling, denna gång i Stuttgart, Tyskland. Temat är: Give Us Today Our Daily Bread.

I slutet av mars samlades delegater från Evangelisk-Lutherska Kyrkor i Afrika för att förbereda sig inför sommarens generalförsamling. I ett dokument fördöms i starka ordalag avvikande uppfattningar/beslut beträffande äktenskapet:

Marriage, Family and Human Sexuality  

We strongly affirm our decision taken in Lund in 2007 that “marriage is holy, ordained by God and is a relationship between a man and woman.” Therefore, the majority of African member churches say “NO” to homosexual acts and regard it to be sinful.”

Further to this affirmation of our position on this matter, we are extremely disturbed and deeply regret the recent developments taking place in some member churches of the communion who have taken unilateral decision on same sex marriages, disregarding the strong sentiments expressed by other members of the communion. This unilateral action has negatively impacted our life together as a communion, something which could have been avoided.

We pray for the Spirit of discernment and for the grace of God to abound as we seek to resolve these issues.

Som jag ser det har Missionsprovinsen en uppgift att ta kontakt med dessa evangelisk-lutherska kyrkor i Syd. Att informera dem om att det finns ”en rest”/”minoritet” som står kvar på Bibelns och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Europa fick genom Guds nåd bistå i missionsuppdraget i Afrika – nu behöver vi dessa syskon i tron för vår överlevnads skull …

Att församla – inte förskingra och samtidigt kämpa trons goda kamp – ta avstånd från falsk lära

Guds ord är bärare av paradoxer – så också i detta fall! Att å ena sidan på allt sätt församlahjorden, Guds folk. Dess motsats är att förskingra, vilket är själafiendens signum. Och å andra sidan vara tydlig med avseende på tro, lära och bekännelse – och avvisa falsk lära. Jag är benägen att instämma med aposteln Paulus ord: … inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand … utan vår förmåga kommer från Gud (2 Kor. 3:5). Måste bara erkänna att jag bävar med tanke på hanteringen av denna delikata uppgift!

Med tanke på församlandet gav jag en del antydningar i min presentation inför biskopsvalet förra året. Jag citerade från en avhandling till prästmötet i Göteborg 1933, skriven av prosten och kyrkoherden C. H. Thölén, med titeln Det andliga prästadömet. Den historiska undersökningen, genomgången av urkyrkan, fornkyrkan, katolicismen, reformationen pietismen och 1800-talets väckelserörelser (Schartau, Rosenius, högkyrklighet och lågkyrklighet) blir belyst. Thölén skriver bl.a. om tänkbara närmanden, traditionerna emellan:

Det går nog icke förrän något stort gemensamt lidande pressar tillsamman, eller rättare att Gud själv får göra detta under lidandets press …

Jag tror det är något profetiskt i dessa ord – de håller på att gå i uppfyllelse i vårt land, bl.a. via Missionsprovinsens arbete!

En annan sida är kampen för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Juda 3). Det finns en av Gud given ekumenik, som skall bevaras – inte konstrueras. Samtidigt finns det i vår samtid åtskilligt med osund ekumenik. Den bör bekämpas och varnas för. På sätt och vis är det samma fenomen som våra andliga fäder hanterat och som kommit till synes i bekännelseskrifterna: … vi tror och bekänner … vi fördömer, tar avstånd från ... I min presentation från i fjor hänvisade jag till detta genom att citera vad kyrkoherden Viktor Södergren antyder i boken Vägar vi gått fram och vägen fram (1978):

Att det kräves en ny kristen syntes i vårt folk, om det skall ha framtid, torde väl för var tänkande vara ofrånkomligt. Kan kristendomen ej än en gång rädda vårt folk, är det förlorat. Men vårt folk är framför allt i kristligt avseende desorienterat och splittrat.

En återgång till kristen enhet kan ej, om något verkligt skall uträttas, ske efter ytligt ekumenisk linje. Den nya enheten måste vara kvalitativt bestämd, en återgång till den gamla verkligt goda, verkligt kristna grunden, som en gång bar vårt folk, denna grund då sovrad och luttrad i splittringens ugn. Då skulle ock splittringens andliga ökenvandring hava vänts till godo och även frikyrklighetens värden, ej minst dess inövade frivillighet, offervilja och lekmannaaktivitet, bliva byggstenar för en ny, enad svensk kyrka (sid 325).

På Bibelns och bekännelsens fasta grund och i missions- och kyrkohistoriens ljus behöver vi tillsammans pröva de vägar vi gått och finna vägen framåt. Viktor Södergren uttrycker denna utmaning i sitt förord på följande sätt:

… Vi behöva alltid, och icke minst nu, fördjupning, stilla och ödmjuk besinning på det väsentliga. Vi måste djupt ner till livskällorna. Och samtidigt behöva vi kringsyn, utblick, orientering … (sid 8).

Missionsprovinsen har också en del interna pågående utmaningar:

• Fortsatta samtal med olika kyrkliga traditioner, t.ex. överläggningar med vänner från den leastadianska rörelsen i både Sverige och Finland. Under de gångna veckorna har provinssekreteraren Bengt Birgersson gjort besök i såväl Finland som Sverige.
• Bearbetning av ett antal angelägna lärofrågor, t.ex. skapelse – evolution, ämbetet och apostolisk succession, dopet, etc.

Tiden är kort

Aposteln Petrus talar visserligen om Guds tålamod, att tid tillhandahålles för människors frälsnings skull (2 Petr. 3). Samtidigt betonar Ordet att tiden härefter är kort – Frälsarens återkomst är nära! Det innebär förmodligen, med tanke på utvecklingen i vårt land och i västvärlden, att det knappast är värt att för Missionsprovinsens del fokusera på allt för mycket stora strukturer, byggnader, etc. Snarare kan vi gå mot ett katakomb-liknande scenarium, med behov av ett mobilt tänkande i kyrko- och församlingssammanhang.

Först och sist är det viktigt att betona: Att vara bland dem som övervinner för Lammets skull. Så sker för den som bevarar Ordet och inte förnekar Jesu Kristi namn!

Låt oss tillsammans dela den missionsvision som finns återgiven i Juda bok:

I den sista tiden skall det finnas människor som hånar och följer sina egna gudlösa begär. Det är dessa som vållar splittring, de som är oandliga och som inte har Guds Ande. Men ni, mina älskade, skall uppbygga varandra på er allra heligaste tro. Be i den helige Ande. Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet skall ge er evigt liv. Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot och frälsa genom att rycka dem ur elden. Mot andra skall ni också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att ni till och med avskyr deras livklädnad som är nersmutsad av köttet. Han som förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande – den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus, vår Herre – honom tillhör ära och majestät, välde och makt före all tid, nu och i all evighet. Amen (18–25).

Varmt tack till Er alla i Missionsprovinsens Stödförening, att vi tillsammans får dela denna missionsvision!

Roland Gustafsson
Missionsbiskop i Missionsprovinsen i Sverige och Finland