Missionsprovinsen

När jag förberett mig för detta korta föredrag, har jag funnit att det angrepp på dopet som är särskilt aktuellt är angreppet på den antropologi eller lära om människan, som finns i vår nuvarande dopagenda. Material till vad jag ska säga har jag mest hämtat från Anna-Karin Hammars doktorsavhandling vars titel är SKAPELSENS MYSTERIUM, SKAPELSENS SAKRAMENT med underrubriken Dopteologi i mötet mellan tradition och situation. Jag tror att hon där samlat ihop all den kritik som nu finns i luften mot gällande dopagenda och de förslag på ändringar i den, som är aktuella.

Enligt Guds ord är vi människor genom vår biologiska avlelse och födelse behäftade med synd. Tänk på, hur kung David i Psalt 51 säger, att i synd var han född och i synd hade hans mor avlat honom. Eller hur Jesus i Joh. 3 säger, att det som är fött av kött är kött och inte duger för inträde i Guds rike. Dit kommer man genom att födas på nytt av vatten och Ande, alltså genom dopet. I Ef. 2 skriver aposteln Paulus, att han och hans brevläsare såsom alla andra av naturen var vredens barn, som före sitt dop och sin omvändelse var döda genom sina överträdelser och synder, levde på den här världens vis och följde djävulen och de köttsliga begärelserna. Mer behöver egentligen inte sägas för att kullkasta de angrepp som görs på vår dopagendas antropologi. Ty alla lärofrågor avgörs enligt vår evangelisk-lutherska bekännelse genom Skriftens klara utsagor.

Ett memento i detta sammanhang är, att vår kyrkas främsta bekännelseskrift, Augsburgska bekännelsen, så klart bekräftar Bibelns lära om människan. Dess första artikel redogör för läran om Gud. Vad handlar den andra artikeln om? Jo, rätt överraskande om arvsynden. Där heter det: ”Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande”. Anledningen till att läran om arvsynden tagits in redan som artikel nr 2 måste vara, att den utgör den nödvändiga mörka bakgrunden till allt som sedan sägs om den ljusa frälsningen såsom Jesu återlösning, rättfärdiggörelsen och predikoämbete.

Med tanke på det sagda är det inte underligt, att läran om arvsynden har infogats i kyrkans dopagendor från första början och även finns med i vår nuvarande agenda. Visst är det sant, att denna lära var tydligare i tidigare agendor och har tonats ned allt mer med tiden. Ja, det är sant, att det finns sådana alternativ till texter och böner i HB 86 (Kyrkohandbok 86) som nästan fullständigt förtiger arvsyndens existens. Men för det mesta lyser den dock fram mer eller mindre och gör klart, att dopet är ett nådemedel, genom vilket Gud frälser människan från synden.

Anna-Karin Hammar m fl anser dock, att det stöter den moderna människan att i dopagendan möta föreställningen att barnet är syndigt och genom dopet frälses från synden. Att ha det med i dopagenda gör, att den inte blir trovärdig och lämplig i vår tid. Hon förnekar inte att människan på något sätt är ond, vilket ju visar sig efter längre eller kortare tid. Och det är inte heller något som stöter den moderna människan att tänka så. Men det får inte heta, att människan är syndig och oren och därmed skild från Guds gemenskap av naturen. Alla människor är från födelsen heliga och Guds barn. Det är fel att klyva mänskligheten i två delar, frälsta och inte frälsta, troende och otroende, och så exkludera somliga. Ingen ska känna sig utesluten, hur han eller hon är må tro eller tänka, kristet eller hedniskt. Visst behöver alla döpas men endast för att bekräftas som Guds skapelser och som en del av ett större, kosmiskt sammanhang. Och alla behöver Guds hjälp i mänsklighetens gemensamma kamp mot destruktioner av olika slag. Själva klarar vi inte av det, men genom dopet tas vi med i Guds kamp mot det onda, utrustas för den kampen och blir Guds medarbetare. Alla människor är dock med i den kampen oberoende av om de är döpta eller odöpta, kristna eller inte kristna. Ingen har hela sanningen utan endast bitar av den, som de bidrar med i den gemensamma kampen. I dopet skänks den helige Ande som kraft. Jesu dop blir en förebild. Såsom han lät sig döpas och invigas såsom en annan syndare i kampen mot det onda och fick Anden som Guds gåva till det, så sker det också i det kristna dopet. Duvan som visade sig vid Jesu dop är ett eko av Noas duva i GT. Den kom ju med en olivkvist i näbben som tecknet på hopp om seger över det onda och fred till hela mänskligheten, ja, hela skapelsen.

Av det sagda följer naturligt, att A-K Hammar vill ha bort allt tal om ärvd synd ur dopagendan och ersätta det med andra visioner och andra därtill passande bibeltexter. Enligt henne m fl är den stränga lutherska läran om människan något som kom in genom Augustinus och som augustinermunken Luther övertog. Tidigare i kyrkans historia fanns det män som ansåg barnen vara utan synd såsom de antiokenska teologerna Gregorius av Nazians och Gregorius av Nyssa. Chrysostomos vägrade acceptera, att en enskild individ kan ärva skuld som orsakats av andras synd och få lida för det. Döden, som han erkänner kom genom Adams syndafall, kunde han se som något gott, ty det hör numera till livet och blir till välsignelse genom att den hjälper människan att leva rätt.

A-K Hammar hänvisar också till tankar om dopet i tidiga armenianska och syriska dopliturgier, där man talar om vattnet i dopet som en livmoder som föder barnen till evigt liv. Enligt henne är det tragiskt, att vår kyrka med ledning av Rom. 6 istället kallar vattnet i dopet för en grav istället för en livets källa. Hon efterlyser också texter som talar om moderns del i födandet och inte bara att Guds Ande föder. Över huvud saknar hon feminina bilder och uttryck, vilket gör att halva mänskligheten kan känna sig exkluderad. Hon refererar till tankar om att dopvattnet inte renar från synden utan tvärtom gör alla smutsiga d v s markerar mänskighetens gemensamma problem med ondskan hos dem själva och andra. Hon kanske inte vill ta bort texter ur Rom 6 ur dopagendan men komplettera med andra texter såsom om Jesu dop och Jesu positiva uttalanden om barnen som förebilder för vuxna och hur den som tar emot ett barn i hans namn tar emot honom själv. Hon instämmer i någons påstående, att det Paulus skriver i 1 Kor 13 om, att han tänkte förut som ett barn men hade vuxit ifrån det som vuxen, aldrig skulle ha kunnat skrivas av Jesus. På ett villkor kan hon tänka sig behålla vissa tankegångar i begreppet arvsynd, om man nämligen istället kallar det negativa för ansvarssynd. Genom dopet går man in i och tar ansvar för tokigheter som andra har ställt till med och som belastar mänskligheten som kollektiv. Som ett exempel från vår tid nämner hon kärnkraften.

Det sagda torde i korthet räcka som redogörelse för det aktuella angreppet på dopet eller vår nuvarande dopagenda. Hon är kritisk inte bara mot den utan över huvud till många dopagendor i den världsvida kyrkan. Hon finner en del av de bidrag som det s.k. Limadokumentet har berikat HB 86 med som positiva, t.ex. korstecknandet och omnämnandet av Anden. Men hon beklagar, att man i den aktuella internationella ekumeniska diskussionen om dopet ännu inte radikalt gjort upp med läran om arvsynden.

Till sist: Vi får inte glömma att bevaka två gamla fronter vad beträffar dopteologin. Den ena fronten har vi mot den romersk-katolska kyrkan. Vi måste alltjämt ta avstånd ifrån den kyrkans svaga antropologi, som säger att Guds avbild inte är helt fördärvad. Människan anses av naturen ha en fri vilja och kunna med den förbereda sig för Guds frälsande nåd och bli en Guds medarbetare på sin egen frälsning. Man lär också att arvsynden efter dopet inte längre är synd i egentlig mening utan en svaghet, ett fnöske, som sedan blir styrkt genom bruket av andra sakrament såsom konfirmationen, boten, äktenskapet och sista smörjelsen. Genom den läran förringas dopets sakrament och förnekas dess kraft och tillräcklighet för hela livet och även för evigheten, när människan tror på Herren Jesus Kristus.

Dels har vi fronten mot de reformerta kyrkorna av olika slag. Där möter vi den symboliska dopuppfattningen. Dopet föder inte på nytt och frälser inte. Dopet inviger till Kristus och upptar i kyrkans gemenskap. Enligt baptisterna är dopet, som ska ske på vuxna, en bekännelsehandling och ett inträde i en ren församling för endast döpta och troende etc.

Jag kan inte påvisa att man från Rom eller Genève just nu ägnar sig åt angrepp på vår kyrkas dopteologi. Men givetvis finns deras dopteologier med i bilden hela tiden. Om jag fattat saken rätt, är det framförallt pingstkyrkan som alstrar nykristna i vår tid. Antalet människor som alltså tänker ringa om dopet växer globalt. Därför får inte vaksamheten inför och striden på de båda sist nämnda fronterna glömmas eller försummas.

Pekka Heikkinen