Missionsprovinsen

Om bara ett dop sker med vatten ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” så skulle vi godta dopet som ett giltigt dop, även om den döpte bekände sig till en annan lära. När Martin Luther i Lilla Katekesen skriver ”utan Guds ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds ord är det ett dop” så handlar det inte om lite bibelord i största allmänhet, utan om de ord som gör ett dop kristet. Olika kristna traditioner lägger till andra viktiga bibelord och böner till dopceremonin, men själva dopet förändras inte. Orden som gör skillnad är: ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”

En kritiker skulle kanske associera dopformeln med en trollformel som inte fungerar om inte de heliga orden uttalas. Ett kristet förhållningssätt handlar förstås om att följa Mästarens befallning. Han är Ordet som var hos Gud och som är Gud. Genom honom har allt blivit till (Joh 1:1,3). Den kraft som låg i ordet som skapade universum är verksam i ordet som uttalas vid varje kristet dop – på Ordets befallning. En gång sade Han ”Varde ljus” och det blev ljus. Vid mitt dop sade Han ”jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” och … vad hände? Lite för hastigt har vi kanske tagit hjälp av andra bibelord för att förklara att dopet renar från synden och skänker den helige Ande. Men orden som gör skillnad – vad betyder de? Vad händer när de uttalas?

Det lilla ordet ”i”, som på grekiska uttalas ”eis”, kan översättas med ”till”, eller ”in i”. I Bibeln på nynorska befaller Jesus dop ”till namnet som är Faderns och Sonens och den helige Andes”. Vad innebär att döpas till ett namn, eller in i ett namn? I det här fallet är det inte vilket namn som helst utan den treenige Gudens namn. Namnet, som delas av Fadern och Sonen och den helige Ande, är Guds namn. Guds namn är inte bara bokstäver på ett papper. Guds namn har med Guds väsen att göra. Där Guds namn är, där är Gud. Gud kunde därför i GT säga att templet byggdes för att vara ett hus åt hans namn (2 Sam 7:13). Bibeln kan tala om att Kristus bor i mig (Gal 2:20) och att min kropp är den helige Andes tempel (1 Kor 3:16; 6:19; jfr Joh 14:23; Rom 8:9–11). Varför? Jag är döpt i, till, in i, Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Där Guds namn är – där är Gud! Aposteln Petrus kan tom. skriva att vi får del i gudomlig natur (2 Pet 1:4).

Vi kan också tänka på de 144,000 i Uppenbarelseboken. Jag uppfattar talet som ett symboliskt tal för alla kristna genom alla tider. Hur fick de tillträde till den skaran? Jo, ”de hade tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (7:14) Såsom vi förstår ordet döpa verkar det som att de blivit döpta. Döpa betyder inte namnge, utan helt enkelt tvätta, tvätta med vatten. I kapitel 14 berättas också att de 144,000 hade ”[Lammets] och hans Faders namn skrivna på sina pannor.” (14:1; jfr 3:12) De 144,000 är alltså rentvättade i Lammets blod och tecknade med Faderns och Lammets namn. Varför? De är döpta i ”Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Det handlar om tillhörighet till namnet som är över alla namn (Fil 2:9). Han har satt sitt namn på den döpte.

En jämförelse, om än ofullständig, kan göras med ett barn som blir adopterat och som får ett nytt namn. Barnet får tillhöra familjen, får ärva föräldrarna och dra nytta av alla de fördelar som det nya namnet innebär. I en förnäm familj skulle det nya familjenamnet föra med sig många fördelar. Följande berättelse kan få illustrera:

En föräldralös pojke i USA blev en gång mycket svårt misshandlad. Hade det inte varit för en man som dök upp och förhindrade misshandeln hade han varit död. Mannen tog med sig pojken till sjukhuset och såg till att han vårdades. Han betalade även pojkens mycket höga sjukhuskostnader. Det hela utvecklades så att mannen även ville adoptera den föräldralöse pojken, vilket också skedde. En tid senare, när pojken alltså var barn i huset, låg han på sitt rum och grät. Mannen undrade varför han grät. Pojken svarade att han var orolig för vad som skulle hända honom, när han skulle behöva klara sig på egen hand igen, till vintern. Då svarade adoptivpappan: mitt barn, jag tog mig an dig i nöden, jag räddade livet på dig, jag gav dig mitt namn. Hur skulle jag kunna svika dig nu?

Att döpas i, till, in i ”Faderns och Sonens och den helige Andes namn” innebär just tillhörighet till den familj där Jesus är min Broder och himmelens och jordens skapare är min Fader (Joh 20:17). Jag får kallas kristen, och vara Guds barn. Och tillhör vi Honom är vi också arvingar (Gal 3:27–29) med full tillgång till den himmelska världens andliga välsignelser (Ef 1:3). Det nya namnet har många fördelar med sig, för oss att använda och glädjas åt. Att åkalla Herrens namn till frälsning (Joel 2:32) innebär väl egentligen att åberopa sitt dop, då Herrens namn blev min egendom. Som vi sjunger i psalmen: ”Synden skall mig ej fördöma: Jag är döpt i Jesu namn” (Sv Ps 69).

I liknelsen om den förlorade sonen hörde sonen till familjen sedan födseln. På faderns initiativ blev sonen till och kom in i familjen. Att sonen lämnade fadern och familjen förändrade inte hans status som son. Fadern betraktade honom fortfarande som sin son, ivrig att vinna honom tillbaka. Medan sonen ”ännu var långt borta” skyndade fadern emot honom med öppen famn. Hans son. Väl hemma kunde fadern säga: ”Min son var död, men har fått liv igen.” (Luk 15:24)

Dopet är det medel Gud använder för att föda en människa på nytt och inlemma i den nya familj som kallas ”de heligas samfund”. Sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra (Rom 11:29). Trolöshet kan egentligen inte förändra den saken. Tänk på fadern i liknelsen, som alltid betraktade sin son som son – även när han ”var död” och ”långt borta”. Aposteln skriver: ”Är vi trolösa – han förblir trofast, ty han kan inte förneka sig själv” (2 Tim 2:13). Han har satt sitt namn på den döpte! Och han handlar med oss ”för sitt namns skull” (Ps 23:3).

Att få bära detta höga namn förpliktar dock. Den förlorade sonen skämde ut sin fader. Är det inte min bristande kärlek och trohet, så är det feghet och onda begär, som skämmer ut min himmelske Fader. Och familjen också, för den delen. Tänk på alla döpta i vårt land som drar Kristi Kyrka i smutsen och vanärar Faderns namn. Och ändå kan Guds barn inte beklaga sig över de andra. Guds barns första bön till Fadern är: Helgat varde ditt namn. Och Luther förklarar i Lilla Katekesen att bönen handlar om att Guds namn, som vi fått döpas till, ska hållas heligt också hos oss. Med våra liv vittnar vi alltför ofta om motsatsen. Därför blir vår första bön till Fadern: Helgat varde ditt namn!

Luther kan också tala om nödvändigheten av att leva i sitt dop, eller med andra ord, leva genom sitt dop. Ett döpt Guds barn kan dö, avlägsna sig från familjen, och gå miste om saligheten. Den förlorade sonen var verkligen på förödande avvägar. Fadern sade att sonen ”var död”. Att leva i (genom) dopet handlar om att dagligen vända om till dopets verklighet. Jag behöver dagligen se min identitet i Kristus som jag genom dopets iklätts (Gal 3:27), dagligen se min tillhörighet i Guds familj, och dagligen se min Fader som har fött mig till sin och kallat mig vid namn (Jes 43:1), sitt namn, som jag har döpts till. Var inte den förlorade sonens insikt just att han hade det enastående gott i faderns hus? Därför vände han om!

Dopet ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” ger mig den förlorade och återfunne sonens status som son i det himmelska fadershuset. Det ger mig ständigt en Fadersfamn att vända åter till. Och att göra det, det är att leva i och genom sitt dop.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande
såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Jakob Appell