Missionsprovinsen

Många av oss som är samlade här idag var med när Arne Olsson, den förste biskopen inom Missionsprovinsen, vigdes i februari 2005. En fråga som jag ofta har ställt mig är denna: Vad var det egentligen som ledde fram till denna historiska dag, den 5 febr. 2005?

Missionsprovinsens framväxt i sig blir säkert en forskningsuppgift i framtiden. För min egen del har jag försökt att förstå själva händelsen i febr. 2005 ur ett historiskt / kyrkohistoriskt per­spek­tiv. Det Ni möter i festskriften är ett svar från min sida på den frågan.

Min uppsats har en ganska ovanlig titel, det tycker vi nog alla: Från Stockholm 1911 till Gö­te­borg 2005 via Kenya. Varför en kenyansk biskop kom till Sverige för att förrätta en biskops­vigning inom Missionsprovinsen.

När man bedriver kyrkohistoria, är det ofta så att man arbetar framlänges: Att man börjar med en viktig händelse, t ex reformationen i Tyskland, och sedan studerar den följande utveckling­en. Men här har jag s a s arbetat baklänges: Jag har börjat med hän­delsen 2005 och ställt frå­gan: Hur kommer det sig att en kenyansk biskop kom till Göte­borg för att biskopsviga en svensk präst – det naturliga hade väl ändå varit en motsatt resa, från Sverige till Afrika? Det Ni möter i min uppsats i festskriften till biskop Arne är alltså ett försök till svar på frå­gan, varför biskop Obare kom hit till Sverige, trots alla svenska och internationella försök att hindra vigningen. (En del av den brevskrivning som berör den frågan hittar ni också i fest­skriften.) För min del har jag urskilt tre viktiga stråk som jag velat lyfta fram i mitt bidrag:

• Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners utveckling, från årsmötet i Stockholm 1911 och framåt. Där kan vi se, att ELM-BV, som organisationen nu heter, har genomgått en mycket intressant utveckling, inte minst i sin syn på prästämbetets betydelse. Det handlar om en lång och märklig teologisk resa.
• Även den evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya, ELCK, har gjort en ”lång resa” sedan BV inledde sitt missionsarbete i Kenya. Arbetet började 1948 – de första kristna döp­tes 1951 – kyrkan fick sin förste inhemske präst 1958 – den blev självständig 1963 – den förste biskopen vigdes 1996. Kyrkan har numera 4 biskopar och en femte är på gång. Det är dock viktigt att notera: Samtidigt som ELCK har behållit sin bibeltrog­na evangelisk-lutherska profil, har man utvecklats i sin reflexion kring ämbete och kyrka.

När man kommit så här långt, skulle man kunna se det som att utvecklingen inom ELM-BV i Sverige resp. ELCK i Kenya borde vara av intresse bara internt inom dessa båda organisa­tioner resp. i deras bila­tera­la förhållande. Vad har det med Missionsprovinsen att göra? Då kommer vi till det tred­je perspektivet.

• Svenska kyrkan har också genomgått en lång och komplicerad utveckling under 1900-talet, inte minst vad gäller prästvigningar. Under många år intog man en generös och öppen attityd gentemot BV, t ex när ärkebiskop Erling Eidem i dec. 1939 prästvigde BV:s missionär Sigurd Stark för präs­­terlig tjänstgöring i Kenya. Successivt har Svenska kyrkan som organisation stängt dörren för alla prästkandidater med den gamla ämbetssynen. Som missionärskandidat drabbades Roland Gustafsson av detta på 1970-talet – hösten 1993 införde biskops­mötet det s k prästvigningsstoppet – våren 1998 visade man, i efterdyningarna av den berömda prästvigningen i S:t Pauli, att man inte var beredd att göra några som helst undantag för att lösa prästvigningspro­blema­tiken för oss som håller fast vid kyrkans gamla, klassiska linje.

Det fascinerande med biskopsvigningen 2005 är hur dessa tre linjer – BV, ELCK resp. Svenska kyrkan – helt plötsligt går samman, konvergerar.

Läget var alltså detta: Den pensionerade kyrkoherden Arne Olsson valdes hösten 2003 till biskop i Missionsprovinsen och åtnjöt inom denna organisation ett grundmurat förtroende. Vid biskopsvalet röstade nästan samtliga ombud på honom (se Ingemar Fridefors bidrag i den­­na festskrift). Men för att biskop electus skulle kunna utöva sitt ämbete fullt ut, behövde han motta en vigning enligt allmänkyrkliga premisser. I detta läge utövade Svenska kyrkan på­tryck­ningar runtom i den lutherska världen för att förhindra andra biskopar att ställa upp.

Det som helt förändrade situationen var det faktum, att den kenyanske biskopen Wal­ter Obare trots påtryckningar inte tvekade att förrätta vigningen. Han hade upp­levt att man i hans egen kyr­ka nyligen hade infört biskopsämbetet (1996), och när han själv prästvig­des i Kenya 1982, förrättades vigningen inte av någon biskop utan av kyr­kans sittande ordfö­ran­de, prästen John Moma­nyi Kururia. Obare hade också upplevt viktiga delar av BV:s teolo­gis­ka resa, hur man som ett resultat av sina erfarenheter både i Sverige och på missions­fälten i Afrika letts till att ompröva sin tidigare inställning vad gällde prästämbete och vig­ning­ar. När Missionsprovinsen i Sverige nu växte fram, bl a för att lösa en orättfärdig hållning i prästvigningsfrågan, var Obare villig att bejaka kallelsen från Sverige som en kallelse från Gud själv.

Jag är glad och hedrad över att själv ha fått medverka i denna festskrift, där vi hyllar vår av­hållne förste missionsbiskop, Arne Olsson. Men jag känner mig också hedrad av att med­ver­ka i en volym, där en afrikansk kyrkoledare på ett så frimodigt sätt – det framgår av flera doku­ment i volymen – stod upp för evangeliet och ville hjälpa trossyskon i Norden i deras nöd.

* * * * *

Avslutningsvis skulle jag vilja citera en tänkvärd slogan som vi ofta möter i bilre­kla­men: ”Vi följer inte utvecklingen. Vi leder den.”

Det vimlar, inte minst i Sverige, av biskopar som följer utvecklingen. De följer den noggrant, försiktigt. Men vi be­hö­ver inte följare. Det vi behöver är andliga ledare som går i spetsen för sin hjord, särskilt i den förvirrade andliga och kulturella period som vi nu genomlever.

Med denna festskrift hyllar vi vår käre biskop Arne, som vågat gå i spetsen för sin hjord. Som en sann andlig ledare bröt han med det orättfärdiga prästvigningsstop­pet från 1993. Vi tackar Gud för att vi som vår förste missionsbiskop inte fick en följare utan en ledare.

Jag vill nu också anknyta till den psaltarpsalm som vi nyligen läste i vår middagsbön. Just denna psalm cite­rade Axel B. Svensson den 27 febr. 1939 när han skrev till Sverige och berät­tade om det nya missionsfältet i Kenya: Må de tacka HERREN för hans nåd, för hans under­bara gärningar mot människors barn. (Psalt. 107:8, 15, 21, 31.)

Rune Imberg