Missionsprovinsen

Käre biskop Arne!

När Du nu har fyllt 80 år, har Du valt att lämna Din tjänst som missionsbiskop. Det betyder, kan jag konstatera, att pensionsåldern för biskopar är betydligt högre inom Missionsprovinsen än i samhället i övrigt. Förmodligen kommer det väl att i framtiden bli så att vi i den här frågan, som i många andra, kommer att gå i motsatt riktning mot samhället. När det där är tal om att det kommer att bli nödvändigt att höja pensionsåldern, kan vi i Missionsprovinsen nog se fram emot en sänkning av pensionsåldern för biskopar.

När Du nu har fullgjort ditt episkopat och lämnar Din tjänst, innebär det att ett nytt skede inträder i Missionsprovinsens liv. Vi har tagit ett betydelsefullt steg i vår utveckling, men vilket? Jag har frågat mig om det betyder att provinsen nu är myndig, men dit har vi nog ännu inte hunnit. Jag hoppas att det inte betyder att vi har gått in i puberteten, för då kan det ju bli väl besvärligt för Din efterträdare. Kanske handlar det inte ens om att vi har börjat skolan.

Nej, jag tänker mig att Du nu lämnar oss, därför att vi har lärt oss att gå. Det är ett stort steg i en människas utveckling. Då kan hon stå upp och få bättre överblick över världen runt omkring. Och då kan hon förflytta sig, lite längre och lite mindre mödosamt än genom att krypa. Nu är det just det vi vill tacka Dig för: Du har lärt oss att gå själva. Men utan Ditt stöd skulle det inte ha gått! Du har sträckt ut Din hand och hjälpt oss att hålla balansen vid våra försök att ta våra första stapplande steg. Du har tröstat oss, när vi har ramlat, så att det kanske gjort lite ont. Du har oupphörligt uppmuntrat oss att fortsätta och inte ge upp. Din fasta hand och Din aldrig svikande omsorg har lett oss till vad vi är i dag!

När jag har sett Dig i Din tjänst som vår förste missionsbiskop, har jag kommit att tänka på S:t Sigfrid och Husaby. Mycket i den tiden, för ganska jämt tusen år sedan är höjt i dunkel, men han tycks i England ha blivit vigd till biskop, innan han sändes iväg till sin missionsgärning i vikingarnas land. Han var vårt lands förste missionsbiskop, när han kom till Husaby, och där skall ha döpt vårt lands kung, Olof Skötkonung.

Men det var för honom, som för Dig, Arne, att han inte var ensam biskop. Västergötland hade ju naturligt mer kontakter med Europa än resten av Sverige, med sin inriktning österut. Det var också till västra Sverige som kristendomen först kom, även på annat sätt än genom Sigfrid och andra engelska missionärer. Också från kontinenten kom det biskopar, och så blev Skara redan 1014 vårt första biskopssäte, samtidigt som Sigfrid fanns i Husaby, inte långt därifrån. Missionen från kontinenten handlade mycket om att dra in nya områden i kyrkans gemenskap. För missionen från England handlade det mer om att föra människor till tro på Herren Jesus. Jag tycker det finns klara paralleller här till en offentlig kyrka, som mest tänker på sin organisation, och Dig, biskop Arne, som, omgiven av oss andra i Missionsprovinsen, mer bekymrar Dig om människors eviga väl.

Det här med två biskopar så nära varandra blev i längden inte meningsfullt, så 1030 blev Sigfrid biskop i Skara. Men han lämnade den tjänsten och begav sig till Värend. Där genomförde han en missionsinsats, som blev så kraftfull och förblivande att det hundra år senare bildades ett eget stift i Växjö, långt mindre än det nuvarande, ett stift som väl återspeglade just Sigfrids verksamhet. Också här vågar vi väl hoppas på en parallell. Sigfrid fick inte själv se sin verksamhet leda i ett självständigt stift, men det blev ändå till slut följden av hans insats. Du, Arne, har varit en missionsbiskop i S:t Sigfrids efterföljd. Det Du har gjort har ännu inte resulterat i ett erkänt stift. Men hoppet att det inom en inte alltför avlägsen framtid skall bli så överger oss inte!

I förbifarten kan jag kanske få säga att om jag har tänkt på Sigfrid och Husaby, när jag har sett Dig verksam, så ser jag på mig själv i anslutning till Eskil och Tuna, det Tuna som efter honom blev just Eskilstuna. Även om, som sagt, uppgifterna om vad som hände för tusen år sedan är knapphändiga, så skall Sigfrid ha vigt Eskil till sin biträdande biskop och skickat honom 'Nordanskogs', till området norr om de stora skogarna Tiveden och Kolmården, till svearnas land. Han utgick från Tuna för sin verksamhet, och det betyder att han var biskop bara några mil från den plats som sedan fick en egen biskop, Strängnäs. Men ännu hundra år senare, 1120, antecknar ett dokument i Florens både Tuna och Strängnäs som biskopssäten.

Med tiden slogs de två biskopsområdena samman, och det är naturligtvis vad vi hoppas med Missionsprovinsen. Vi ser ju vår uppgift vara att förkunna att Jesus är Herre, när den officiella kyrkan sviker den tron, och att bevara Svenska kyrkans andliga tradition, när den raseras. Vi är övertygade om att vi skall få möjlighet att gå samman med vad som kan finnas kvar av biblisk och allmännelig tro i Svenska kyrkans församlingar och bland dess präster, och på nytt bygga upp Kristi kyrkas provins i Sverige. Vi är inte där än, kanske är det ganska långt dit, men om inte Du, Arne, hade tagit på Dig ansvaret att forma en trons gemenskap omkring Dig som biskop, och i apostolisk ordning vigt medarbetare för detta, så skulle vi inte ens ha hoppet om detta!

Nu vill vi tacka Dig. Det är så att vi vill följa Guds Ord. Vi vill hålla oss till dess löften, vill lyda dess bud, vill följa de ordningar som det anger, i allt vill våra liv ta gestalt efter Ordet. Vi har då kommit att ansluta oss till en biblisk sanning. Det är ju så att Predikaren konstaterar: "Det är ingen ände på det myckna bokskrivandet." Vi har alltså ställt samman en Festskrift till Dig. Den vill naturligtvis göra rättvisa åt Dig och Din kamp med och för Missionsprovinsen, och den vill placera in Dig och provinsen i kyrkans historia. Men den visar också upp vilken klass det är på de medarbetare Du har fått, både vad gäller insikt i den kristna trons sanningar och i bedömningen av hur det kristna livet skall formas och möta den moderna tidens kultur och tankeströmningar.

Det är, biskop Arne, en festskrift till Din 80-årsdag, står det. Det betyder att den nu kommer lite sent. Redaktionen, särskilt huvudredaktören, tar på sig ansvaret för det. Men kanske är också det typiskt. Jag har kommit att tänka på vad som berättades för mig om en studieresa som Kyrklig Samling gjorde för några år sedan till England. Då sade några av ledarna till John Broadhurst, en av Engelska kyrkans 'flying bishops' och ordförande för Forward in Faith, den engelska motsvarigheten till Fria synoden, att de menade att vi i Missionsprovinsen hade handlat för tidigt. Ja, sade biskop Broadhurst, eller också är det så att de handlade för sent.

Jag tillhör dem, som menar att vi nog borde ha handlat tidigare än vi gjorde. Men nu är det som det är, och nu finns i alla fall Missionsprovinsen på plats. Och det sedan så länge att vi i dag kan avtacka vår förste missionsbiskop, när han lämnat det uppdrag vi bad honom fullfölja. Och när Du nu har gjort det på ett sätt som fyller oss alla med djup tacksamhet, till Dig själv, men än mer till vår Himmelska Fader och till kyrkans Herre, så har vi, om nu än också den kommer något sent, en Festskrift att tacka Dig med.

Biskop Arne, det är med djup vördnad och stor tacksamhet vi i dag överlämnar denna festskrift till Dig!

+Göran