Missionsprovinsen

Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp (2 Kor. 4:7–11).

Andra Korintierbrevet handlar om tjänsten i Guds rike, det nya förbundets tjänst och kan med rätta kallas för den härliga tjänsten. I kapitel 2 riktar aposteln sitt tack till Gud – ”som alltid för oss fram i Kristi segertåg”. Tjänsten har en paradoxal karaktär, är fylld av ära och vanära, den är härlig och förnedrande (6:4, 8–10).

Paulus skriver i självförsvar, eftersom falska apostlar ifrågasätter hans liv och tjänst. Det märkliga är att brevet inte primärt fokuserar på apostelns egen situation. Gång på gång mynnar budskapet ut i en tydlig och befriande Kristus-förkunnelse!

Uppdraget har sin grund i mötet med Jesus Kristus, och frimodigheten i tjänsten vilar tryggt på Guds barmhärtighet: Därför, då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så tappar vi inte modet (4:1). Aposteln betonar vikten av att sanningen förkunnas utan kompromisser, knep eller hemlighetsmakeri; tydlighet och transparens i tro och samvete gäller gentemot Gud och människor: Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete (4:2). Han gör inga finurliga omskrivningar för att undgå anstöten. Detta är tänkvärt, eftersom det alltid finns en frestelse att anpassa budskapet och framhålla det som för tillfället är mest korrekt och gångbart. Inte minst finns det ett centralt avsnitt, senare delen av kapitel 5, som på ett underbart sätt beskriver försoningens tjänst: Allt kommer från Gud … Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser … Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Budskapet i 2 Kor. sammanfaller med orden från profeten Sakarja: Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske; utan genom min Ande, säger Herren (4:6).

I vår upplästa text skriver aposteln: … denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Och så redogör han för paradoxerna i livet: trängd – men inte utan utväg, rådvill – men inte rådlös, förföljd – men inte övergiven, nerslagen – men inte utslagen, utlämnad åt döden – Jesu liv synliggjord i vår kropp. Mitt i hopplösheten tappar aposteln inte modet – i kraft av Guds barmhärtighet. Och så påminner han om påskens segerbudskap: … vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus …

Detta motsatsförhållande finns också med avseende på dopets gåva och förpliktelse. Genom dopet i den treenige Gudens namn ges oss allt det goda, som Kristus förvärvat åt oss nämligen syndernas förlåtelse, frälsning ifrån döden och djävulen samt en evig salighet. Hela Kristi förtjänst å våra vägnar förmedlas i dopet – det är stort!

Katekesutvecklingen ställer frågan om dopets förpliktelse – dopets aktualitet i vardagen – och svarar: Vi förpliktas att använda den nåd vi fått i dopet så, att vi dör med Kristus och uppstår med honom. Och det sker genom att … vår gamla människa dränks och dödas … genom daglig bättring befrias från köttets lustar, så att vi alltmer bortlägger och övervinner synden … och att … en ny människa hos oss dagligen skall växa fram och uppstå.

En kristen har två naturer. Den gamla människan, köttet som är och förblir i ett fiendeskapsförhållande till Gud. Och den nya människan, Kristus i oss – att ha fått del av gudomlig natur, som aposteln Petrus uttrycker det. Här pågår en kamp hela livet, något som Guds folk i alla tider erfarit. Vi inbillar oss att det skall gå att förbättra den gamle Adam i oss; sådan är laggärningarnas väg och tänkande. Men den vägen är och förblir stängd. Skriften säger att det som är fött av kött, det är kött. Den gamla människan kan inte förbättras. I stället lär oss Guds ord att vi skall akta oss som döda från synden och levande för Gud. Hur då? Jo, genom att vi bekänner våra synder, talar öppet med Gud om dem – och tar emot syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Om vi bekänner våra synder så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet (1 Joh. 1:9).

På så sätt uppfylls dopets förpliktelse i våra liv, att … genom daglig bättring befrias från köttets lustar, så att vi alltmer bortlägger och övervinner synden och en ny människa hos oss dagligen växer fram och uppstår.

Gudsrikets stora hemlighet – och paradox – speglas gång på gång i detta brev: En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud (3:4-5) och … Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet (12:9). Detta är något som inledningen av vår text betygar: Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss (4:7).

Vi ber:

Vik ej ur mitt hjärta,
Hälsosamma smärta,
Andens fattigdom!
Säg mig mina brister,
Att jag aldrig mister
Nådens rikedom. 

Jesu, var då nära!
Värdes själv du bära
Lammen i din famn!
Sköt din hjord, den klena,
Släpp den ej allena!
Herde är ditt namn. 

Nådens verk du live,
Regn och sol du give;
Följ vad sätt du vill,
Blott du så mig förer,
Att till slut mig hörer
Himmelriket till!

Amen.