Missionsprovinsen

Det finns en ljuvlig bild, ett profetiskt ord i 4 Mos. 13–14, som visar oss att det Gud har lovat är han också mäktig att hålla. Sedan Gud befriat Israels barn från träl­domen i Egypten, förde han dem med trofasthet genom en lång och mödosam ökenvandring, fram till gränsen av löfteslandet. Där talar Herren till Mose och be­faller honom att sända ut de tolv huvudmännen bland Israels barn, för att bespeja Kanaans land. Och Mose klargör, att de skall se efter hur landet är, om det är gott eller dåligt, är fett eller magert, om träd finns där eller icke. Spejarna fick uppmaningen: "Var vid gott mod, och tag med er hit av landets frukt (13:21). Det berättas att de utsända kom till Druvdalen och där skar de av en kvist med en ensam druvklase på och denna bars sedan på en stång av två män. Dessutom tog de gra­natäpplen och fikon.     Det står inte i texten, men det är svårt att tän­ka sig annat än att stången vilade på de två trosvitt­nenas axlar — Josua och Kaleb. Man ser liksom framför sig dessa glädjens budbä­rare, med först­lingsfrukten från löfteslandet, hur den ljuvliga bör­dan får stången att svikta under deras fotsteg. Det var ett gott bud­skap de två spejarna bar fram för Mose, Aron och det prövade fol­ket där i öknen: "Vi kom till det land, dit du sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och ho­nung och här är dess frukt" (13:28). Ja, det var Gud själv som på detta sätt bekräftade trofasthe­ten i sina löften: "Jag har fridens tankar för er och icke ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp" (Jer. 29:11). Ett budskap också till oss, för att vi skall tro: "Smaka och se att Herren är God" (Ps. 34:9).
    Men tio av spejarna trodde inte att det var möjligt att inta det ut­lovade landet. De såg inte på Guds ord och löften, utan på de oöverstigliga svårigheter som låg framför dem och som gick över deras förmåga. De började tala nedsättande till folket om löftes­landet. Då vändes folkets hjärtan till otro och de sade till varandra: "Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten" (14:4). De följde inte Abrahams, Josuas och Kalebs fotspår, att "...vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla" (Rom. 4:21). Därför föll de i öknen och kom aldrig in i det utlovade lan­det.
    Och Herren betygade: "Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bli full av Herrens härlighet: av alla de män, som har sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i ök­nen, och som dock nu tio gånger har frestat mig och icke velat hö­ra min röst, av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som föraktade mig skall få se det" (14:21–23). Hebréer­brevs­författaren förmanar: "Se till, mi­na bröder, att icke till äventyrs hos någon bland er finns ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden" (Hebr. 3:12).
    Josua och Kaleb fick ta landet i besittning, de kom in i Guds vila, eftersom de höll fast vid Guds godhet. Det profetiska Ordet vitt­nar om en stor godhet som bärs fram i påskens klara ljus av Her­rens apostlar. De som själva sett och smakat förstlingsfrukten – den förstfödde från de döda, Jesus Kristus, vår Herre. Och de fick en försmak av det goda vinet, den himmelska glädjen genom den Helige Ande. Därför kan apost­larna vittna också för oss om sa­lighetens hopp, med en fast för­vissning.
    Aposteln Johannes skri­ver i sitt första brev: "Ty livet uppenba­rades och vi har sett det; och vi vittnar om det och för­kunnar för er livet, det eviga, som var hos Fadern och uppen­barades för oss. Ja, det vi har sett och hört det förkunnar vi också för er, för att också ni må ha ge­menskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Och vi skriver nu detta, för att vår glädje kall bli fullkom­lig (1 Joh. 1:2–4).
    Den fullkomli­ga, eviga glädjen är vunnen på korset åt oss — av Je­sus. Namnet över alla namn, som ängeln upp­enbarade för Josef i drömmen: "Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder" (Matt. 1:21). "Han var sargad för våra överträdelser skull ... näpst­en var lagd på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade" (Jes. 53:5). Profeten fortsätter: "Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bli mättad; genom sin kunskap skall han, den rätt­färdige, min tjänare, göra många rättfärdiga, i det han bär deras missgärningar" (Jes. 53:11).
    Är du en frukt av korsets evangelium — Jesu Kristi död och uppståndelse för oss syndare? Tror du, att vad Gud har sagt, det är sant? Jesus kallar nu till omvändelse och tro: "Tiden är fullbordad och Guds rike är nära. Gör bättring och tro evangelium" (Mark. 1:15).

Carl Henrik Rehnström
Byske

---

Carl Henrik Rehnström, född 1948, är gift med Ulla sedan 1973 och bosatt i Byske. Efter teol. kand. och studier i dogmatik i Uppsala följde prästvigning i Luleå stift 1977, med tjänstgöring i Överkalix och Haparanda församlingar i Norrbotten, samt Edsele församling i Ångermanland.

Därefter — skogsarbetare; studier i historia vid Umeå universitet; konstnärligt verksam med järnskulpturer (representerad i Norrbottens läns landsting); frivillig medhjälpare i Evangelisk Luthersk Samling som förkunnare och sakramentsförvaltare. Från 2008 kallad av Evangelisk Luthersk Mission — Bibeltrogna Vänner till deltidstjänstgöring i Lutherska kapellet i Piteå.

Medlem av Missionsprovinsens prästkollegium sedan 2009.
”Min önskan för Missionsprovinsen är att Guds ord hålls i centrum, som fast tillförlitligt, efter vårt reformatoriska arv. Och att Ordet och sakramenten, efter bekännelsen, skall förvaltas i en rätt biblisk ordning, så att förtappade syndare kan födas på nytt och komma till en full trosvisshet,” säger Carl Henrik Rehnström.