Missionsprovinsen

— Betraktelse —

Aposteln Paulus skriver i Rom 8:32: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Påskens budskap ger oss hela frälsningshistorien. För den kristna människan är allt detta känt, men behöver upprepas gång på gång för att stärka vår kunskap och vår tro. Professor Fridrichsen skriver: ”Hon (den kristna människan) skall veta, att hon varje tid och stund är föremål för lögnarens rastlösa strävanden att fresta henne till otro, olydnad, avfall.” Det djupa allvaret måste inpräntas i varje kristen. Vi får inte sväva i okunnighet om vår svåra ställning.

Varför måste Gud utlämna sin egen Son? Efter skapelsen ser Gud, att det var gott. Men snart kommer syndafallet. Människan sätter sig upp mot Guds vilja. Skapelsen faller i synd och kommer i djävulens våld. Avfallet bland änglarna har redan skett, och nu är mörkrets furste redo att ta byten.

Människor glömmer ofta, att Gud är den Rättfärdige, den Helige och Rene. Inget orent kan äga bestånd inför honom. I dag talas det mycket om Guds kärlek. Man ”gullar” med människor. Så glömmer man att tala om Guds krav. Gud har en gång bestämt straffet för synden, dess lön är döden. Gud kräver villkorslös lydnad. Med djup hjärtesorg måste Herren Gud ha sett syndafallet och dess verkningar. ”Gud vill att alla människor skola varda frälsta och komma till sanningens kunskap. I sin kärlek söker han oss, som utan hans hjälp äro hemfallna åt synd och död” (HB -42).

Nu blev syndaskulden så stor, att intet mindre än offret av Guds egen Son räckte till för att betala straffet. Herren Jesus tog på sig straffet, och vi går fria. Om detta Jesu offer skriver Hebréerbrevets författare: ”Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda, som skall komma… Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt” (Hebr. 9:11—12).

Jesus är utlämnad, för att jag skall leva korsfäst med Honom. Aposteln skriver: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus, som lever i mig” (Gal. 2:19—20). Jag hörde en gång en präst säga följande härom: ”Jag tänker mig detta, som om jag vore fäst vid Jesus så, att när jag går, går han med mig. Jag frågar mig då, om han skulle vilja gå, där jag går. När jag utför en handling, så tänker jag mig ha Jesu hand med. Vill Jesus ha sin hand med i det, som jag nu gör? Varje dag måste vi kämpa mot det onda inom och utom oss.”

Dyraste Jesus, Dig vill jag älska,
Dig som i döden älskade mig.
Dig vill jag lyda, Dig vill jag tjäna,
Giva mig villigt, Herre, åt Dig.

Giv mig, o Jesus, mer av Ditt sinne,
Gör mig saktmodig, ödmjuk och mild.
Giv mig mer kärlek, mod att försaka,
Djupt i mitt hjärta prägla Din bild.

Tag mina händer, tag mina fötter,
Öga och öra tag, Herre kär.
Hela mitt hjärta vill jag Dig giva,
Dyraste Jesus, Din blott jag är.  (SMF:s sångbok 274)

Djävulens makt är stor. Ja, detta ser man tydligt och klart genom hela frälsningshistorien. Aposteln Petrus skriver: ”Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka” (1 Petr. 5:8). Genom Jesu försoningsdöd är dock djävulens makt bruten. Det goda skall segra till slut.

Påskens drama lär oss att lidandet kan ha en mening. Gud vill inte det onda, men kan vända det till något gott för oss. Vi skall heller inte glömma katekesens uttalande om olyckor, att de kan vara till varning, väckelse och straff.

Dödens makt verkar hotande och förskräcklig, men… påsken, kyrkoårets största högtid, visar oss, att dödens makt är bruten! Det berättas, att en man på en gravsten läst orden: ”Jag förnekar döden.” Men ändå hade ju döden kommit, trots beställarens inskrift. Den läsande förstod meningen, efter en stund. Mannen förnekade döden som något slutgiltigt. Det är bara en övergång till ett fullkomligare liv. En hädangången biskop talade just om detta, att döden är inget att oroa sig för. Vi har ju redan dött en gång i dopet. Nu är det bara en upprepning inför övergången till himlens land. Aposteln skriver utifrån profetens ord: ”Han skall utplåna döden för alltid” (Jes. 25:8) … ”Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (1 Kor. 15:54—55).

Kristus lever, underbara ord,
Som upplivar tungt och sorgset mod!
Väl är mörkret stort här på vår jord,
Men se, Kristus lever!

Ja, Han lever, trogne Frälsaren,
Som på jorden var de armas vän;
Lika full av kärlek är Han än.
Herren Kristus lever!

Han har kämpat, segern vunnen är
Över Satan och all mörkrets här;
Dödens välde övervunnet är:
Segerhjälten lever!     (Lova Herren 197:1—3)

Livet med Kristus, det liv, som världen och vårt eget kött avskyr, är det sanna livet och en början på det eviga livet, som börjar här och nu i gemenskapen med Frälsaren. I det livet är Kristi uppståndelses krafter verksamma genom den Helige Ande. Där mognar Andens frukt, där vandrar hans trogna på helgelsens väg. Genom nådens medel växer tron och vi stärks i kampen mot det onda. Så bygger tron på den enda grunden, att Jesus är Frälsaren, som dog och uppstod för vår skull. Herren lever! Våga tro det.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Hans-Åke Holmström
Kyrkoherde i S:t Stefanus koinonia, Stockholm

---

Hans-Åke Holmström är numera kyrkoherde i S:t Stefanus koinonia i Stockholm. Han är född 1943 och prästvigdes 1973 efter kandidatexamen. Han har tjänstgjort som komminister i Farsta i Stockholms stift under större delen av sin tid som präst i Svenska kyrkan. Våren 2010 beslutade man att obehörigförklara honom på grund av hans medverkan och tjänstgöring inom Missionsprovinsen. Holmström är medlem i Missionsprovinsens Prästkollegium och i aktiv tjänst, även om han gick i pension 2009.
Från Hans-Åkes installation i maj 2010.