Missionsprovinsen

Hälsning från provinssekreteraren
– 2011-09-02 –
Även om det kan te sig alltför underbart för kvarlevan av detta folk i de dagarna, skall det därför te sig alltför underbart också för mig? säger HERREN Sebaot. (Sak. 8:6)

Vi kan aldrig ha för höga tankar om vad Herren Gud förmår. Finns det något som är så underbart, att inte Herren skulle förmå det? Det var det budskap som profeten Sakarja hade till sin samtid, hösten 520 f. Kr.

Folket hade ett stort trauma bakom sig. Deras land hade intagits av främmande makter ca 70 år tidigare. Jerusalem och templet, Guds egendomsfolks stolthet, var raserat. Hundratusentals hade dött. Andra fick gå i fångenskap, i Babel. Andra hade flytt till Egypten, men de flesta hade omkommit där. Förändrade maktförhållanden i Babel hade lett till att judarna hade fått lov att återvända. Och man hade t o m av kung Kores fått tillåtelse och uppmaning att med kungliga medel bygga upp templet i Jerusalem på nytt. Det var ingen stor utvandring från Babel om man jämför med uttåget ur Egypten genom Röda Havet. Nu var det kanske i storleksordningen ca 2–3 % av dem som lämnade Egypten nära tusen år tidigare. Men bygget kom igång under högtidliga former och pågick en tid. Dock gick det inte som man hade hoppats. Olika former av svårigheter gjorde att missmod grep omkring sig. Och bygget avstannade. Det fanns inga utsikter att det skulle komma igång igen.
        Det var nu så att bygget var Herrens sak! Och han hade inte övergett den lilla skaran. Därför sände han sitt Ord. Två unga profeter framträdde hösten 520 f. Kr. Den ene var Haggai och den andre Sakarja. Profeten Sakarjas bok, den första halvdelen, innehåller det budskap som Herren hade till sitt missmodiga folk. Åtta nattliga syner eller visioner utgör den största delen och avslutas med en underbar uppmuntran i det åttonde kapitlet. Bl.a. säger profeten följande: Så säger HERREN: Jag skall vända åter till Sion för att bo mitt i Jerusalem, och Jerusalem skall kallas "sanningens stad" och HERREN Sebaots berg "det heliga berget". … Än en gång skall gamla män och kvinnor finnas på Jerusalems gator, var och en med sin stav i handen för sin höga ålders skull. Och stadens gator skall vara fulla av pojkar och flickor som leker där. Så säger HERREN Sebaot: Även om det kan te sig alltför underbart för kvarlevan av detta folk i de dagarna, skall det därför te sig alltför underbart också för mig? … Se, jag skall frälsa mitt folk från landet i öst och från landet i väst. Jag skall låta dem komma och bo i Jerusalem, de skall vara mitt folk … Fatta mod, ni som i de här dagarna hör dessa ord från de profeter som talade på den tid då grunden lades till HERREN Sebaots hus, templet som skulle byggas upp. (Sak. 8:39)
      Synerna hade budskap om att Gud skulle vara med sitt folk, straffa fiender, att översteprästens offertjänst skulle kunna återupptas, att slutstenen skulle kunna komma på plats genom Guds Andes försorg.
      Det var många som av Sakarjas budskap fick nytt mod i en sådan grad, att tempelbygget kom igång och på mindre än fyra år var det färdigt och kunde invigas.
      När jag häromdagen bredde ut för Herren min nöd för det tempelbygge, som Missionsprovinsen är, så blev jag påmind om Sakarjas budskap till sitt folk. Mitt hjärta blödde, när jag tänkte på många vänners trötthet och smärta, missmod, grusade förhoppningar och besvikelser. I olika sammanhang hade jag hört t ex: Varför växer inte Missionsprovinsen? Varför blir det inga nya koinonior? Varför växer inte koinoniorna? Varför har vi så dålig ekonomi? Tänk att vi ska vara så föraktade, inte bara av världen utan också av så många andra kristna! Måste det vara så?
      Så börjar den ene kritisera den andre. Frustrationerna kommer till ytan. Rädslan att det är något som är fel, kanske t o m rädslan att Missionsprovinsen var ett felaktigt vägval. Själv hade jag gått igenom kontoutdragen för Missionsprovinsens och stödföreningens plusgirokonton. Nej det var inte många gåvor och kontoställningarna var nere på en nivå, som jag själv aldrig hade sett. Kassörens rapport, som kom på Missionsrådets bord i förra veckan och som finns här, är en allvarlig redovisning. Missmodet började ta tag också i mig. Men jag gjorde som kung Hiskia gjorde, när han hade fått ett hotfullt brev från Nebukadnessars folk, som hotade Jerusalem. Han bredde ut brevet inför Herrens ansikte. Då kom uppmuntrande bud från profeten Jesaja, och Herren vände hotet i en underbar räddning.
      För Herren får vi breda ut vår nöd. Vi behöver inte låtsas, som att vi inte har några bekymmer. Men tar vi det med inför Herrens ansikte i bön, så kommer hans löfte: ”Fatta mod!” Det är en uppmuntran fylld av kraft. Missionsprovinsens ”tempelbygge” är Herrens sak. Det hade inte varit möjligt att göra allt det som redan har gjorts, om inte Herren hade varit med. ”Jag skall vända åter till Sion”, var Herrens ord genom Sakarja, då som nu. Också vägen fram ligger i hans hand. Han vill själv föra sin sak vidare. Allt guld och silver är också Hans, enligt en annan profet. När jag dagen efter att jag på ett särskilt sätt bredde ut saken för Herren på nytt öppnade breven med Plusgirots kontoutdrag och fann gåvor på sammanlagt 7 000 kronor, så var det som en ”handtryckning”. I veckan kom det sedan bl.a. en gåva från en ung man på över 13 000 kronor och idag kom det från någon en gåva på 5 000 kronor. Om Herren verkar sådan lust hos människor till att ge så frikostigt, så är detta en hälsning från honom till oss alla.
      Vi behöver lyfta blicken att vänta, att Han vill föra det verk vidare som han själv har påbörjat. Låt oss fatta mod och fortsätta arbetet. Låt mig få peka på några viktiga saker i det arbetet.

• Låt Kristi ord rikligen bo ibland er. Det är bara Guds ord som kan lyfta vår blick, och skapa nytt mod ibland oss. Vi behöver ”bada i evangelium”. Och vi som ska förkunna det får inte vara snåla med förkunna detta dyrbara evangelium om vår levande Frälsare.
  
  
• Vart vill Herren sända oss? Var finns det människor, som frågar efter oss? Var finns det en plats där en koinonia kan byggas? Herre, här är jag. Sänd mig dit Du vill så som Du vill.
  
  
• Låt kärleken och gemenskapen förnyas och fördjupas. ”Se hur de älskar varandra!” sade man om de första kristna. Kan det sägas om oss? Kan det kännas, när Missionsprovinsens folk möts, att här råder en kärlekens gemenskap, som är ny och frisk? Låt oss älska såsom han har älskat oss!
  
  
• Vänta att Herren ska förse oss med allt vad vi behöver. Det är aldrig pengarna som är vårt problem. När det är problem i den saken, så är det verkliga problemet ett annat och djupare, som har att göra med vår otro eller olydnad, missmod eller något annat som gör att Herren håller inne gåvorna. Hur ser mitt eget givande ut?
  
  
• Vi behöver varandra i våra församlingar. Men också församlingarna behöver varandra. På samma sätt som vi behöver former för församlingens gudstjänstfirande, så behövs det former och ordningar för att församlingarna ska kunna stödja varandra genom Missionsprovinsens ”överbyggnad”. Församlingarna behöver sina präster. Prästerna behöver varandra. Kanske att detta sista är något som särskilt behöver förnyas. Hur finner vi former för att stärka prästernas gemenskap, så att de med förnyad frimodighet kan tjäna i sina församlingar?
  
  
• Låt oss be för varandra, att vi får nytt mod att fortsätta på det ”tempelbygge” som Herren har kallat oss in i, när han gav oss Missionsprovinsen. Be för våra biskopar och för oss präster liksom för dem som fått uppdrag i olika församlingar och i Missionsprovinsens olika organ — be att Herren ger nytt mod, vishet och kraft att göra det som Herren vill.

Sommaren 2003 mötte vi i stödföreningens styrelse för första gången biskop Walter Obare vid ett möte på Församlingsfakulteten i Göteborg och berättade för honom om vår situation och bad om hjälp. Det är svårt att glömma hans svar. Han svarade ungefär så här: ”If you do this just for your own sake, just drop it. But if it is God’s will, I will come.” (Om ni gör detta för er egen skull, “släpp” det bara. Men om detta är Guds vilja, så kommer jag.) Biskop Obare förstod sedan att det var Herren som kallade honom.
      När vi ser framåt och frestas till missmod, så är det en stor hjälp att komma ihåg vad Herren hittills har gjort. Låt oss komma ihåg minnesstenen Eben-Haezer som Samuel reste utanför Mispa och sade: ”Ända till denna stund har HERREN hjälpt oss.” (1 Sam. 7:12) Hur många gudstjänster har inte hållits inom Missionsprovinsen sedan den bildades! Hur många gånger har inte nattvardens heliga gåvor utskiftats! Hur många präster har inte vigts sedan Arne Olsson blev biskop i februari 2005! Hur många är inte de, som genom Missionsprovinsen har fått nytt mod! Mitt i en svår tid.
      Låt oss, alla Missionsprovinsens vänner, fatta nytt mod och i ny tro arbeta vidare, i kärlekens omsorg och fördragsamhet göra den del av arbetet som faller på vars och ens lott. Vi behöver analysera situationen, gemensamt tala om målet för vårt arbete — men vi behöver inte förlora modet, ty Herren är med oss. ”Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig.” Missionsprovinsen är Herrens sak.

Er medarbetare
Bengt Birgersson