Missionsprovinsen

— Betraktelse —

I augusti 1944 var jag en av 38 konfirmander i Frändefors kyrka. Kyrkoherde Torsten Lindblom hade varit vår lärare. Nu var det dags för förhöret. En av frågorna jag fick var: ”Vad är det för en sorg som är efter Guds sinne?” Jag hade fått den frågan tidigare och jag visste svaret. Men nu kunde jag inte svara. Kanske var jag nervös och det låste sig. Men det kunde också ha varit en annan orsak.
    Efter en tid lärde mig den Helige Ande på sitt eget sätt vad sorgen efter Guds sinne är. Det var när han lät mig få insikt i mitt innersta. Jag var glad att få vara med i söndagens gudstjänst och att varje dag få läsa Bibeln. Jag ville vara en god kristen bland kamrater och andra. Men alltmer fick jag insikt i hur det verkligen var med min tro och mitt kristna liv. Andra såg det inte utan hade bara berömmande ord att säga om mig. Men jag visste.

    Jag hade utan att ännu veta vad det var fråga om sett fördärvet i min kropp, i min natur. Det kallas syndafördärvet och är en följd av den första människans olydnad mot Gud i paradiset. Jag var utan verklig förtröstan på Gud och jag kunde inte göra det verkligt goda, som Gud förväntade sig av mig. Han begärde att jag skulle vara helig i allt mitt handlande, men också i det jag tänker och säger. Och då blev allt fel när jag såg mig själv. Tårarna kom och sorgen. Syndabekännelsens ord i gudstjänsten var inga tomma ord: "Jag fattig syndig människa ... värd att förkastas från ditt ansikte".

    Vad är det för en sorg, som är efter Guds sinne eller vilja? Det var den sorg jag då erfor. Vid förhöret gjorde den Helige Ande mig stum inför frågan vid konfirmationen. Anden måste själv få ge mig den heliga insikten i den kunskap jag hade. Och jag tackar honom. Ty han stannade inte där i sin fostran av mig. Han lät mig på ett nytt sätt få se Jesus, min Frälsare. Han gav mig insikten att Jesus är försoningen för just min otro, min olydnad. Och att han har uppfyllt alla Guds bud i mitt ställe. Anden gav mig så småningom vissheten om att det Jesus gjort tillräknar Gud mig, när jag litar på att han gjorde det för mig. Jag får vara med bland de rättfärdiga. Anden fortsätter att föra mig in i sorgen över mig själv så länge jag lever för att jag ska få fortsatt hjälp att leva i Kristi försoning. Luther har sagt att jag på en gång är både syndare och rättfärdig, syndare och därmed förkastad i mig själv, men förlåten och förklarad rättfärdig i Kristus.
    Aposteln Paulus skriver i 2 Kor. 7:10: ”Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning.”
    Vilken salighet att få vara med i en församling, i en gudstjänstgemenskap där vi får den nödvändiga kunskapen i Guds ord och den Helige Andes fostran, så att det blir mening med kunskapen. Det är nåd utöver nåd att få vara med i Kristi kyrka, i de heligas gemenskap i Kristus genom Guds ord och sakramenten.
    Guds ord förkunnas inte i alla kyrkor så att den Helige Ande får skapa sorgen efter Guds vilja i människors hjärtan och öppna för den frälsande tron. Män, som Gud kallat till herdar för Guds hjord och som av hela sitt hjärta vill förkunna allt Guds ord, hindras av kyrkoledningarna här i Norden att lyda HERREN. Därför behövs Församlingsfakulteten, Missionsprovinsen, Lutherstiftelsen och de olika prästkassorna. Vi ska ge de ansvariga i dessa för vår tid nödvändiga organ allt stöd vi förmår i förböner och uppmuntran. Och vi ska offra!
    Vi ska också be för de präster och för det kyrkfolk i våra nordiska folkkyrkor, som vill vara trogna HERREN och hans Ord. Det är aldrig förgäves att be och offra. Blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som vänder om, hur stor är då inte glädjen hos HERREN! Lika stor är glädjen över var och en av oss som i Kristi kyrkas gemenskap förblir en Jesu lärjunge under Guds ords och den Helige Andes fostran.

 

+Arne Olsson
Missionsbiskop emeritus